Det är dagen före midsommarafton och himlen liknar nyvispad grädde. Vindpustar drar genom fläderblommen och kastanjens vita klasar; rörelsespelet gör att det flimrar för ögonlocken och prasslar i örongångarna. Människor lämnar staden i packade bilar och formar svansar ut genom tullarna där ändlösa vägarbeten ritar ut framtiden. Det är nästan så att jag hör suckarna genom fordonens framrutor. Jag tror mig i alla fall se de korslagda armarna i framsätena vid rödljusen. Och dialogen: Tog du med det? Varför glömde du det? Men jag sade ju …

Nu är vi svenskar rätt ensamma om att fira midsommar, men i år råkade det sammanfalla med en viktig händelse. När golfaren i det stora landet i väst lämnar sina kollegor under G7-mötet — ”I have to go home” — tror den som tittar att det är för att överlägga nästa ”strategiska” drag i det storpolitiska spelet som går på högvarv till följd av konflikten mellan Israel och Iran … Nej, golfaren vill hem till sina ”poles” som håller på att upprättas på Vita husets gräsmatta. Det rör sig inte om midsommarstänger, men väl om flaggstänger.

På senkvällen bryter molntäcket upp över Matteus kyrktorn. Det grönskande taket i Vanadisallén påminner mig om att så mycket den här årstiden vilar i de lummiga strövtågen mellan firanden, aktiviteter och umgänge på tu man hand. Tidigare sade man att sommaren var den kravlösa årstiden, en tid för återhämtning, men sedan de sociala medierna gjort sitt intåg i folks liv ska även ledigheten visas upp som maximalt tillvaratagen. Jag uppskattar att människor går ur sina iden efter en lång vinter, att någon sorts tillgänglighet ersatt instängdhet och inbundenhet. Men det behöver inte vara så märkvärdigt, tänker jag. Att vistas utomhus, omgärdad av susande växtlighet, en mild sol och en lätt bris som klyver håret räcker gott och väl för mig. Sedan ler jag på lagom avstånd åt … fallosen … oavsett om det är i egenskap av en majstång på en tovig midsommaräng eller en flaggstång utanför en av världens mäktigaste byggnader.

Skrivandet är en upptäcktsfärd in i själens innersta vrår där putsen rasar mot dig, mörkret slukar dig och skönheten i tapeten när den faller ner, gör att du stannar. Du hänger dig åt rörelse utan öppning för att i fångenskapen finna friheten. Friheten i att förstå varför du fortsätter att förbise alla redan sagda sanningar om människan för att till slut hitta din egen.

För några år sedan visade Fotografiska i Stockholm en samlingsutställning med fotografier tagna av Anders Zorn från 1890 och cirka trettio år framåt i tiden. Det erotiska motivet som Zorn kommit att förknippas med, hade här överförts till den tidiga fotografins medium. Eller var det tvärtom? Det har visat sig att de frodiga dalkullorna och de lättklädda sommarkvinnorna som givit Zorns oljemåleri sin berömmelse, i många fall hade fotografiska förlagor. Sannolikt ska Zorn själv ha hållit tyst om detta faktum då det fanns skepsis mot den nya tekniken som sedermera också tog måleriet i en ny riktning. Den realistiska bildkonsten fick ungefär samtidigt som fotografiet slog igenom, ge vika för andra strömningar som impressionism och expressionism. Zorn lär dock ha friskt experimenterat med kamerans potential och snarare sett den som hjälpmedel än hot. Dubbelexponeringar, oskärpa, disproportionerliga kompositioner och motiv som hamnat ur fokus kan ha varit avsiktligt eller oavsiktligt i hans fotografier, men jag lutar åt det senare. I en bildserie som Zorn har plåtat inne på bordeller runt omkring Medelhavet och som Fotografiska hade i sin utställning, hade det historiska värdet — milt uttryckt — överskuggat det estetiska.

Intresserad av fotomediet som jag är, påminns jag i dessa globala krigstider om mediets förmåga att starkare än ord väcka vårt medlidande. Det händer dagligen i nyhetsreportage som kablas ut från det ena skräckhålet värre än det andra och där det dokumentära fotografiet numera har kommit att behöva kämpa mot betraktarens tillvänjning och avtrubbning. Då dagens nyhetsbilder i detalj visar vad vår fantasi behövt lägga till om vi går bakåt i historien, understryker fenomenet den visuella informationens djupgående inverkan på oss. När brist på visuell information råder, lämnas det åt fantasin att föreställa sig platser, händelser och människor avlägsna våra egna. Eftersom 1800-talets bildvärld i första hand bestod av målningar som berättar om epokens krig, kungligheter och vardagligheter, i andra hand av fotografier som skildrar detsamma har samtidshjärnan fyllt ut bilden. Vi har också vant oss vid att urblekta fotografier från mediets begynnelse antingen består av stela och tillrättalagda studioporträtt eller av suddiga gatubilder med plottriga folksamlingar. Så när ett fotografi från förrförra seklet visar nästan samma skärpa och närgångenhet i motivet som dagens ibland övertydliga motsvarigheter, blir i alla fall effekten på mig påtaglig.

Det hände häromveckan när jag i en bok såg ett fotografi knäppt i Londons slumkvarter 1876-77. Det jag slogs av var tydligheten i bilden som avvek från de mer diffusa och svepande motiven från tidsperioden. En kvinna med härjat ansikte sitter på en trappavsats till ett fallfärdigt hus. Bredvid sig har hon en vit kopp och i famnen håller hon ett spädbarn som tycks sova. Barnet har lindats in i moderns randiga sjal och har en liten hätta på huvudet. Koppen och spädbarnets ansikte som är överexponerat blir en vit kontrast till den av fattigdom plågade kvinna som i sina uttjänta klädesplagg ser ut att leva för sin överlevnad. Vad som påverkade mig mest var hur kvinnan tittade bort och ner från barnet. Kanske skäms hon över sin utsatthet — att hon inte kan erbjuda något bättre åt sin avkomma — och samtidigt har barnet ännu inte präglats, inte genomsyrats av deras utsatthet. Vid den här tiden dog folk som flugor till följd av svält i Londons fattigkvarter. De två förenade — modern och barnet — blir det nakna verklighetsavtryck som fotografiet i sina mest iögonfallande stunder skapar av ögonblicket.

Världens första fotografi kan dateras till 1826. Det bestod av preparerad plåt som efter åtta timmars exponering framkallade ett par korniga husväggar med skugga och ljus.

När nu den artificiella intelligensen tar över fotomediets redan tekniskt högt utvecklade form, banas vägen för en ny massmedial epok med ändrade förutsättningar. Vilken roll fotografiet får i framtiden återstår att se. Men hur det samspelar med betraktaren och dennes känslor kommer garanterat ändras när en aktör bortom oss själv bildsätter och komponerar vad det mänskliga ögat tidigare gjort med alla sina fel och brister.

”Jag har haft stora ambitioner och vidsträckta drömmar — men det har också springpojken och sömmerskan haft, för alla har sina drömmar: det som skiljer oss åt är viljekraften eller slumpen som gör att vi förverkligar dem”, (svensk översättning: Henrik Nilsson), skriver Fernando Pessoas heteronym Bernardo Soares i Orons bok. Osökt får det mig att tänka på huvudpersonen i Ermanno Olmis underbara film, Il posto från 1961. Filmen handlar om den känslige och timide arbetarklassgossen, Domenico Cantoni som får jobbet som springpojke på ett anonymt milanesiskt företag där han förväntas arbeta livet ut. För föräldrarna i det torftiga förortshemmet finns inget viktigare än att sonen säkrar sin framtid, och ju tidigare desto bättre. Men vid det spända antagningsförfarandet på företaget, anas något annat än förhoppning och förväntan i Domenicos ansiktsuttryck. Han verkar inse redan innan han börjat hur snabbt han kommer reduceras till en anonym arbetstagare i en produktionsordning där utbytbarheten förefaller lika uppenbar som att han inte har något val om han vill komma bort från sin fattiga uppväxt.

En trenchcoat inhandlas åt den blivande löntagaren; en rock bland andra likadana rockar hängandes på galgar upp till taket i den trista konfektionsbutiken. Naturligtvis sitter den valda rocken illa på Domenico. I de äldre kollegorna spelas ynglingens framtid upp på ett subtilt, men överväldigande sätt. Tjänstemännen arbetar till pensionen och får kriga om en bättre skrivbordsplats — ett karriärsklättrande är vid sidan av de sociala aktiviteterna, moroten på företaget. En av de inbitna, förbiflytande kollegorna är en mycket intressant bifigur som om kvällarna sitter på sin kammare och skriver — kanske på romanen som är hans dröm. Han har trätt en duk över lampan då hyresvärdinnan ständigt uppmanar honom att släcka lyset för att spara på elkostnaden. I slutet, när alla kommer tillbaka efter jul- och nyårshelgen, är denne mans plats tom och blir tillgänglig för näste i ordningen. Att man städar rent den bortgångnes skrivbord och hittar delar av han manus i kapitelform, får hjärtat att vrida sig i mig. Lättvindigt förpassar man manuset till högen ”privat”.

Pessoa igen: ”Det är kanske mitt öde att för evigt vara bokhållare, och poesin eller litteraturen är kanske bara en fjäril som har landat på mitt huvud, och ju vackrare den är, desto löjligare framstår jag”. I Pessoas värld, som får mig att längta till Lissabons böljande gator eller till ett sömnigt Cascais, finns ett oemotståndligt stråk av bitterhet. Man kan begråta vad som inte blev, men också vad man inte tror blir, man begråter verkligheten, men också den sviktande drömmen. Man kan fastna i ett dödläge, fångas i en påtvingad inkomstkälla medan man försöker åstadkomma någonting större, något unikt som kanske aldrig realiseras. Man kanske stupar på mållinjen. Ermanno Olmi har sagt att han baserade Il posto på sina egna erfarenheter av konventionellt arbetsliv, som han avskydde. Han blev sedermera filmregissör, men oförtjänt i skuggan av mer namnkunniga italienska filmskapare som Visconti och Pasolini. Pessoa publicerade sig stötvis i tidskrifter under tiden som han hade ett ”vanligt jobb”, men något stort litterärt genombrott fick han likt Kafka — en annan oförlöst gigant — först årtionden efter sin död.

Drömmarna blir kanske som mest synliga när de inte uppfylls, när de förblir orörda, i ens inre vilande eller nedtecknade i tankefragment. När drömmen helt enkelt aldrig blir något annat än dröm. Pessoa och Kafka var beviset på att önskningar även efter dödens inträde kan bli verkliga och det finns många andra författar- och konstnärskap som blivit framlyfta postumt. Å andra sidan finns det garanterat fler själar som gått i graven med bidrag som raderats ut för framtidens ögon, så som sker för den namnlöse äldre skrivande kollegan till Domenico. Till syvende och sist tycks slumpen ändå vinna över viljekraften. Men om drömmen släpps eller fastnar i en mara, släpps nog för många skapande individer, livet och fångenskapen blir ohanterlig. Det fortsatta konstnärliga arbetet är därför drömmens drivmedel, dess ibland naiva, men nödvändiga syresättning. Och därför, för att åter citera Pessoa är det ibland ”(…) sannare att drömma om Bordeaux än att gå i land i Bordeaux.”

Lägger jag ett ben utanför täcket känns det som Antarktis. Lägger jag benet under täcket, känns det som Sahara. Jag rider in långfredagen i ett utdraget hostanfall, i en pågående slemattack, i en näsa som inte slutar rinna.

Det var länge sedan jag var så sjuk. Redan för några dagar sedan upplevde jag de första tecknen på sjukdom som mynnade ut i ett sakta avskärmande från världen. Sängen förvandlades snabbt till en plats för rakläge. Inga drömmar, inga tankar kunde passera. Att läsa en bok var uteslutet, likaså att titta på en film.

Jag hade absorberats av en tomhet som inte inbegriper saknad. En tomhet utan längtan, en tomhet utan motstycke i en livsduglighet som tomheten slukar.

En eller två dagar gick och stegvis kom orken tillbaka, men med den pliktkänslan av att ta hand om allt som blivit eftersatt i dvalan. Och så blev jag förstås sämre igen. Sjukare, fast på ett annat sätt. Halsen var inte längre samma öppna sår. Febern hade nått sina toppar, men tillkännagav sig som svettsköljningar i gryningen. Och muskelvärken var inte ihållande, men stack i mig som en påminnelse om djävulsgreppet. Sjukdomen intog nya skepnader, fixerade sig vid nya anhalter för att suga musten ur mig. Sinnena trubbades av så till den grad att när lukt och smak väl kom tillbaka blev det överväldigande och främmande.

En skog av förbrukade näsdukar växer vid sängsidan. Jag går igenom allt som jag måste ställa in eller skjuta på. Jag sover och vaknar av ett hostanfall eller så somnar jag inte för att det inte går att andas genom näsan. Jag vaknar och försöker samla krafterna, försöker acceptera att saker är som de är. Jag ler åt att kulmen av infektionen sammanfaller med årets sorgsnaste dag. Att det finns ett lidande i Jesu på korset som bär hela mänsklighetens lidande. Att det i detta till sin spets dragna dödsförfarande med de bloddrypande spikarna som penetrerar händer och fötter, inte behöver sägas så mycket mer.

Motto II med skrivandet:

Att dra ut själsligheten ur tingen samt att avklä det mänskliga psykets delar som slutna för annat än ordets genomborrande kraft, omsätts i tystnad eller futtig falskhet i det verkliga livet.

Trump skickar världsekonomin ned för ett vansinnesstup.

Vi kommer falla som dominobrickor i det globala handelsnät där vi alla ingår på ett eller annat sätt. Det återstår att se hur hårt och hur lång tid det tar innan vi slår i marken.

Avgrundsdjup galenskap styr nu på alla fronter — politiskt såväl som ekonomiskt — i den söndervittrande supermakten. Tack och lov möts vansinnet äntligen av inhemska protester! Men majoriteten röstade ändå för detta. För beslut som inte leder till något annat än kaos! För åtgärder som verkar tagna ur en surrealistisk maffiafilm! För löften som jag undrar om ens de som röstade på dem längre tror på!

Natten omsluter med sin tystnad och sina skugglika konturer. Strimmor av blekt ljus rinner över mattor, möbler, tyger. I huset mitt emot är det som om någon spänt upp en vägg framför varje liten fönsterglugg.

Motto med skrivandet:

Att smeka mörkret med silkesvante.