Ensamheten är för somliga en växt utan vatten men för mig är den kraften som porlar i ryggraden. 

Läser Eliots ”The Waste Land” medan det regnar oupphörligen utanför fönstret. Solens frånvaro förvandlar gatorna till transportleder för luftmassornas syndafloder. I Eliots dikt har sirenerna stuckit.

”Drip drop drip drop drop drop drop / But there is no water”

Ett monotont, repetitivt regn. Några stadsduvor som snabbt flyger iväg när man närmar sig. Ett paraply som kröker sig under regnmassorna. Överhör samtal bland kafégäster som är utplacerade som satelliter när jag sitter med mina tragglande fackprosastycken och ömsom dugliga, ömsom famlande uppsatsbygge. Jag tänker på Durkheims uttryck anomi som en social, moralisk, politisk och, eller andlig alienation och att det länge verkat som den västerländska individen har större benägenhet till avskärmande än till närmande. Detta fastän närheten till andra, släktskapet och inte främlingsskapet torde vara del av den friska, sunda sidan av oss som de flesta ändå vill upprätthålla. Dessutom borde denna sida, i teorin i alla fall, framträda lättare i ett demokratiskt, fredligt och fungerande samhälle än i kaotiska diktaturer. Eller förlitar vi oss här på samhällsstrukturen så till den grad att vårt behov av andra reduceras till ett minimum och misstänksamheten har råd att bre ut sig? Dagen förflyter utan större distraktioner. Handgripliga uppgifter som rör hushållet varvade med den märkliga resa jag givit mig ut på genom att skriva om Stagnelius mångbottnade kärleksdikt. Först nu, efter många års stampande börjar jag se saker och ting klart. Jag försöker hela tiden värja mig mot sockret för hjärnan i form av sidokickarna som smeker lättjan, men leder till intellektuell kortslutning. Det är nämligen omöjligt att behålla den mentala skärpan genom att kludda med vänsterhanden eller ägna sig åt improduktivt slösurfande. Då koncentrationen lätt sviktar och huvudet intas av högoktanig stress bara vid en exponering som för de flesta är en bråkdel av dagsintaget på ”nätet”, är disciplinen inte att skriva utan att avhålla sig från allt som får mig att inte skriva. Vattenpölarna påminner om välfyllda simbassänger. Längs trottoarerna ligger mosade kastanjer där bilar stått parkerade. Jag lägger märke till ett blodapelsinrött lönnlöv sirligt tapetserat mot gatstenen. Det slår mig sedan, aningen barnsligt kanske, att nu är den här … Äntligen är den här — den gyllene årstiden!

Northvoltfiaskot framstår som en påkostad Netflixserie — där alla dramatiska, smått osannolika ingredienser ingår — och tittaren nu, en smula omtumlad, inväntar det sista avsnittet som ska avslöja slutet i den lika tragiska som ironiska historia som kommer sätta avtryck på Sverige lång tid framöver.

Nuet är ett sinnrikt sammanbindande av smak, hörsel, känsel, doft och syn. 

Tankarna och känslorna är det abstrakta klistret. 

Det gäller att inte förstöra det.

Att låta orden komma ur intrycken.

Sålla dem noga. Gallra i det lilla fältet som är vår uppmärksamhet.

Jag läser de sista sidorna av Eugène Ionescos första och enda roman, Le solitaire från 1973. En bitterljuv historia om en man som väljer frivillig avskildhet i en brokig, men trist förstad till Paris. Mannen, utan namn och utan förgreningar, är trettiofem år gammal och beslutar sig för att säga upp sig från sitt tjänstemannajobb på ett kontor inne i Paris för livet i isolering. Arvet som möjliggör uppsägningen kommer som en gåva eller förbannelse från ovan, och även om det inte leder till ett liv i sus och dus, räcker det till att bekosta förstadslägenheten, anställandet av en hushållerska och en tillvaro befriad från lönearbetets bojor. Det är också här, i befrielsen från samhällskontraktet, som romanens brännpunkt ligger. För lika mycket som det handlar om frigörelsen från löneslaveriet, handlar det om att kapa banden till människorna, kollegorna som fortsätter sitt trampande i ekorrhjulet och accepterar den för huvudpersonen så själsdödande samtidsideologin.

Så hur ska mannens dagar framlevas hädanefter? I den svenska översättningen med titeln Enstöringen, konstaterar han att nu ”blir alla dagar söndagar”. Det som till en början upplevs som en isolering baserad på huvudpersonens fria vilja och ekonomiska privilegium, blir snabbt en excess i leda, ångest och sömnlöshet. ”Ledan är värre än ångesten, den är till och med dess motsats, då man har ångest leds man inte; på det viset gick jag från leda till ångest, från ångest till leda.” Isoleringen är på inget sätt idealtillståndet, men ändå att föredra framför den påtvingade varianten med fast anställning och ihåliga sociala sammanhang. Men att stå utanför samhället har sitt pris och fördömandet märks på nära håll i portvakterskans blickar som mannen översätter till ett ogillande av hans letargiska livsföring. Hushållerskan har en mer månande funktion och förutom att ta hand om det löpande hemarbetet, uppmanar hon sin uppdragsgivare att rå om sig själv och ta det lugnt med spriten.

Plötsligt bryts den självpåtagna ensamheten när mannen inleder en romans med servitrisen Yvonne. Redan vid åsynen av en kvinna jämte mannen, blir den vakande portvakterskan vänligare inställd. Kvarterskrogen där Yvonne jobbar är en frizon för huvudpersonen som dagligen äter och dricker där och blir vid sidan av lägenheten ett rum för uppehälle. Erövringen tycks också påfallande enkel, men Yvonne förblir en skuggfigur. Den nyvunna kärleken sover tungt om nätterna medan enstöringen vankar rastlöst av och an mellan lägenhetens vinklar och vrår. Yvonne ligger halvt naken intill honom i sängen och göder hans begär utan att veta om det. På dagen är hon en kropp som arbetar på restaurangen, på natten en ansiktslös varelse som i sömnen ger den rastlöse erotiska fantasibilder. Medan enstöringen har huvudet fullt av tankar på alltings ofrånkomliga slut, är hon fokuserad på att tjäna sitt levebröd — en passiv hemmafrutillvaro där hon ska ta hushållerskans roll är utesluten.

Trots att väggen mot omvärlden krackelerar och en skärva av den lossnat, är det uppenbart att relationen med Yvonne sätter nya krafter i omlopp. ”Kärleken var som att slungas ner i avgrunden, en form av förtvivlan, ett sätt att dö med fullt accepterande av döden.” Alienationen är dock huvudpersonens lott och öde, och den ömhet som han tillfälligt får uppleva med Yvonne blir så småningom bara ytterligare ett bevis på det omöjliga i relationen till den andre. Huvudpersonen klarar inte av närhet och vet redan med sig när han är nära någon att det kommer sluta med förlust. ”Är det de som är bakom glaset som i en zoologisk trädgård, eller är det jag?”, frågar han sig för att också dra slutsatsen att vi kanske inte är någonting ”annat än knutar, efemära knutpunkter för energier, krafter, olika och motsägelsefulla strömmar, som döden sätter stopp för”. En dag ger sig Yvonne mycket riktigt av.

Nästa turbulenta öppning mot omvärlden blir det upplopp med revolutionära förtecken som omskakar förstaden. När döden kommer in på knuten speglas den undantagstillvaro som mannen lever i sin antites — våldets, de omstörtande händelsernas och dramatikens. Men sysslolösheten innanför de fyra väggarna ruckas inte i första taget. Det är inte mer än att mannen tvingas bevittna hur en nedblodad revolutionär dör på gatan i famnen på sin mor eller att stamkrogen där Yvonne inte längre arbetar, tvingas stänga igen. Om det förflutna är en död utan lik (så beskriver mannen det), hur kan man veta att någonting funnits, att ett möte med en annan människa ägt rum då alla spår är borta? Döden pågår i form av nya upplopp och nya döda, men liksom tidningarnas skriverier om krig, mord och naturkatastrofer inte griper tag i vår enstöring, gör heller inte döden och våldet det i sin mest konkreta form. Döden är en abstrakt företeelse för huvudpersonen som tycks lika besatt av det metafysiska grubbleriet, som han ställer sig likgiltig inför allt världsligt.

Men tiden rinner iväg vare sig man är en del av den eller inte. Grannar och portvakterska byts ut, gamla hus rivs till förmån för nya, revolutionen sprider sig till andra håll i huvudstaden. Mot slutet blir romanen också mer fragmentarisk, upphackad i vackra minnesbitar och ett drömlikt redogörande av den tid som gått fram till de grånade tinningarna hos huvudpersonen. Förgängligheten, saknaden och bristen ersätter ångesten och ledan. ”Alltid denna känsla av att något saknades, att det inte var annat än saknad. Vad var det som saknades? Vad var det jag saknade? Jag hade velat veta det. Det var det jag saknade.” I isoleringen upplevs saker och ting verkligare, ja, skarpare då man förmår ägna tingen och de egna tankarna större uppmärksamhet än när den mänskliga samvaron distraherar. Men det som verkliggör oss mest är nog ändå relationen till andra och när den lyser med sin frånvaro blir vi svävande i ett vakuum, en intighet där tiden till slut smälter samman i en enda odefinierad, konturlös massa. Det avgränsade leder till en obotlig, svårhanterlig gränslöshet.

Lönearbetet kan man sluta, men sig själv har man med sig oavsett yttre omständigheter. Det själsliga fängelse som Ionesco beskriver så träffande är det mänskliga fängelset som kan utläsas som främlingsskapet inför oss själva. Kalla det ångestens galler eller bristens murar som vi bygger runt oss! Den religiösa hallucinationen på de sista sidorna i Le solitaire må vara den transcendentala kristna flykten från sinnevärldens handfängsel som när det lösts upp på ett plan hakar i oss på ett annat, men ett definitivt svar ges inte. Vi kan flytta från en plats till en annan, ta avstånd från samhällsnormerna och slå undan förväntningarna på oss, men vår existens tvingas vi leva med och förhålla oss till dag som natt, år ut och år in. Samtidigt, och här identifierar jag mig med Ionescos huvudperson, är det de existentiella frågorna som överlever när allt annat slukas av historiens gång. När politiska ideologier faller, när en regim tar över efter en annan och när moden växlar i sin flyktighet, har vi fortfarande inga svar på vad tusan meningen med allt är. Att då försöka förstå varför vi föds med en kropp och ett medvetande som vi äger under en begränsad tid och hur det sedan bara tvärt — från ett ögonblick till ett annat — upphör, gör att vi antingen landar hos vetenskapen eller religionen. Och om inget av det är tillfredsställande hamnar vi i en filosofisk återvändsgränd där grubblandet saknar ände. Kanske resignerar enstöringen till slut och låter sig uppslukas av trons lösning på livsgåtan. Kanske är hans syner av ljus, träd och blommor i själva verket ett utslag av galenskap till följd av för långvarig isolering

— ett mentalt tillstånd som slutgiltigt avskärmar honom från människorna, meningslösheten och den världsbild som han in i det sista vägrat ställa upp på.

Ibland sjunger livet för en, alla hinder till trots. Bäst att njuta för rätt som det är går ridån ner och föreställningen är över. Kortheten i ögonblickstillfället är aldrig så påtaglig som när den enkla lyckan uppmärksammar en på sinnenas gudagivna förmåga att ta in världen.

Ur nattens blomma sipprar tiden som vi har med oss själva.

Aldrig är man så naken som inför mörkrets vittnen.

Före gryningen dansar kroppen som dagens distraktioner runnit av.

Inuti bor en hemlighet av syner sällan så klara. En skiftande tanke eller ett ljud som klarnar. Allt försvinner. Allt blir kvar. En resväskas rullande ljud mot gatan som aldrig annars hörs. En ensamhet mot vilken alla kanter rundas av.

Vakenheten viker inte under nattens mantel. Dess blomma är i full färd med att slå ut.

Så kommer jag springandes och är en hårsmån från att trampa på en utfläkt råtta som klistrat sig som ett bokmärke mot marken. Råttan är tömd på innanmäte och har redan hunnit torka in. Men konturerna är kvar. Den taggiga pälsen, svansen som ju närmare den kommer baken blir tjockare. De små tassarna. Den lilla nosen. De slutna ögonen. Uttrycket vittnar om att den dött utsträckt, men i ett tredimensionellt format som nu slukats av naturens krafter. 

Jag gör mina övningar i utegymmet och är omåttligt populär bland myggen. Stadstrafiken pulserar på avstånd. Först en remsa av gångtrafikanter. Sedan cyklisterna och elsparksåkarna. Sedan bilarna, bussarna, lastbilarna. På min väg hem passerar jag ett par på en bänk: en man och en kvinna. De är mer påklädda än vad vädret påbjuder. Jag lägger märke till kvinnans stora svarta solglasögon och hennes röda ansiktsfärg som jag föreställer mig avspeglar högt blodtryck eller liknande. Hon röker en cigarett. Bänken som de tagit i besittning är omgärdad av packning: väskor vars innehåll kunna vara för en längre tids bortavaro. Men vad som slår mig är hur mannen, likt ett djur som fått upp spår, krafsar i det höga gräset bakom bänken. Han sveper armarna, böjd över den osorterade växtligheten. Synligt men i den avskärmade sfär som paret befinner sig i är omvärlden lika separerad från det som de olika filerna av framåtrörelse på Sveavägen nedanför. 

Och hur mycket finns inte nedgrävt runt om oss? Bara råttorna vet. 

Från de sena sömnlösa nätterna till de tidiga, gryniga morgnarna. Jag vaknar klarvaken med hjärtklappning exakt samma tid, som om en osynlig klocka hade väckt mig. Att det spritter i kroppen ser jag som bevis på att jag har energi nog att kliva upp och uträtta saker. Jag hämtar ett bokpaket utanför dörren, gör kaffe och värmer mjölk, häller upp ett glas vatten och sätter mig vid köksbordet med datorn. Träden utanför lägenhetens fönster har blivit bruna under sommaren, kastanjen på gården är anfrätt, angripen av ohyra. Stackars kastanj! Den ser ut att ha rostat.

När jag kom tillbaka till stan slogs jag av två saker: dels den klibbiga hinnan på trottoaren, dels den av jord vispade luften som kramar ur det sista av sommaren innan den ska begravas, förmultna, bli till dött stoff. Det finns en skiljelinje när växtligheten går från att vara spirande frisk och hoppfull med skira, rena bladverk till att förbereda sig för alltings sakta upplösning. Nätterna kommer allt tidigare och kvällarna slukar snabbare dagen i ett mörker lika trolskt som en skogstjärn när det ackompanjeras av ett glest fallande aftonregn.

Under dagarna som gått sedan jag kom tillbaka har hjärnan gått på högvarv — är jag så utvilad efter ledigheten att manin kommer som retur? Är jag förväntansfull inför höstens alla förändringar och framtidens ovisshet? Så i går natt kände jag för första gången att det var tomt i skallen. Sverige hade vunnit semifinalen i beachvolleyboll nedanför ett blinkande Eiffeltorn. Lakanen var bytta i sängen. Jag hade tränat. Druckit te. Ätit gott. Läst. Och lyssnat till regnet. Det underbara regnet som träffade huden när jag slängde sopor på gården eller skuttade ner i tvättstugan. Det gick för en gångs skull att somna utan att morgontimmarna smög sig på. Att jag vaknade tidigt kändes därför mindre besvärande efter den första klarvakna ångesten av att jag lät mig sova fast något i min ursprungshjärna säger åt mig att vakta grottan. Jag kunde i stillhet gå upp, kasta blicken på kyrkans nedsläckta församlingshus, på solstrimman av mättad dis genom vardagsrumsfönstret. Eller på de folktomma trottoarerna som de bitvis plågade innerstadsträden fällt sina kletiga kroppsvätskor på. Sedan skrev jag och det gick lätt. Som om tangenterna anammat den avskalade rymden runt mig och bara ägnade sig åt väsentligheter.