Detta ”sken” för att använda Nietzsches term där vi för att förstå till exempel Hamlet måste läsa in allt som inte sägs i replikerna i Shakespeares drama, har upptagit mig på sistone. Jag tänker på en sorts romankaraktärer som är så avskalade och intetsägande utifrån blott sin ytliga teckning och dialog att vad de säger, vilket är allt och inget, knappast får en intresserad. I stället är det i de ihållande tystnaderna och i den utdragna frånvaron av handling som deras sanna personlighet träder fram, som de öppnar sig som människor. Det är ovissheten kring dem som formar viljan att fortsätta följa dem och engagera sig i deras öde. Det är deras oåtkomlighet, ja, deras onåbarhet och tillhörande subtila mystik, som får mig att teckna dem större än orden gör. Såhär beskriver J.K. Huymans förfinade huvudperson des Esseintes fenomenet i en av sina utläggningar om konsten och litteraturen i Mot strömmen: ”under varje skriven rad fanns en oskriven, synlig bara för själen, mer antydd än uttryckt.” Genom att lämna utrymme åt något som språket inte fångar är det precis vad det gör — fångar essensen i något! Författaren utövar den yttersta av tillit till läsaren när den överlämnar berättelsen i dennes händer. Tillåts inte fantasin och förmågan till i-fyllnad skulle luckorna stå vidöppna och slå i ren frustration. Vore det inte för författarens skicklighet att undgå utfyllnad, skulle mystiken avta lika hastigt som vindpusten som sveper genom rummet.

//

Snön faller med en mjukhet som blåsten rör om.

Träden, halvt påklädda, halvt avklädda.

En vinter som bleknar med synen, grumlad av den uttömmande himmelens ljusa konfetti.

Det var länge sedan uppsatsarbetet gick så bra. Det var länge sedan som jag skrev såhär koncentrerat och sammanhållet. Det var länge sedan som jag läste texterna som skall ligga till grund för analysen såhär noggrant.

Och idag, när jag noterade hur Nietzsche mer eller mindre för över Schellings idé om den tragiska munterheten som en frukt av den sublima nivå som tragedin når i sitt slutskede där hjälten går under som en frihetshandling … De andra inspiratörerna, som Schopenhauer, nämner han ju alltid i anslutning till en ny tes. För Nietzsche är det för övrigt i den dionysiska upplösningen av människan, i genomträngandet av det apolliniska skenet, och närmandet av ur-varat som det tragiska ögonblicket visar sig. Och det är en vidunderlig bild han målar upp.

Dagarna möter nu ljuset. Våren märks där, i den förlängda dagen, i den stretchade morgonen som inte längre bär nattens slöja utan hävdar sig genom en sorts transparens. Under de mörka frukostarnas stund skulle det kunna vara ”mitt i natten” som min dotter säger. Det tvetydiga dygnet med slagsida åt natten är vad våren sakta men säkert stävjar. När jag läser danska Solvej Balles romanprojekt Om uträkning av omfång är det just denna tidsupptagenhet, ja, tidsbesatthet som hon så väl gestaltar. Hennes infallsvinklar på att ”tiden är trasig” är noggrant utmejslade och sinnrika, som om hon hittat sitt hörn av världen och att det är att leka med tidsbegreppet och allt som rinner ur det. Vad händer när man upprepar en dag och samtidigt gör allt för att fly upprepningen?

Om året nu byter skepnad flera gånger, något som Balles huvudperson försöker bekräfta genom att resa till platser som påminner om den årstid som det borde vara (fast samma dag råder), gör det kanske det för första gången nu, i början av februari. Som förr när tulpanförsäljningen satte i gång och semlorna började bakas. Eller när en känsla infann sig av att det väntade året inte är en fantasi eller kalenderyta utan påtagligt i den mildare luften (trots minusgraderna), i de utdragna skymningarna (laxrosa eller violetta) eller i gatorna, dammiga av salt, grus och gamla julgransbarr.

Bäst är det när litteraturen får mig att glida ut i marginalen för att sedan upprätta en stig så avgränsad att allt suddigt blir klart.

I höstas hittade jag en bok där mamma dokumenterat det första året i mitt liv. Med blå kulspetspenna stod månad för månad noga antecknad — framstegen och det första årets pärlband av första tanden, första leendet, första stegen som togs på Skansens julmarknad i december 1985. Men det som särskilt fångade mitt intresse var en matt tejpbit under vilken en samling kritblonda hårstrån var fästa. Jag slogs av att de nästan fyrtio år gamla hårstråna var intakt, som om håret klippts av i dag och lagts likt ett bokmärke mellan två blanka papperssidor. Sedan dess har mitt hår inte bara växt utan också mörknat och liknar föga det hår som jag hade som ettåring –, avklippt från sin källa, sparat för eftervärlden och alldeles oförändrat!

Därför var det lustigt när jag i Georges Rodenbachs kortroman Bruges-la-Morte (1892) läste om en man — Hugues — som sörjer sin döda fru, men bevarat henne i den fläta som han klippt av från hennes dödsbädd. Såhär lyder det i den svenska översättningen: ”Från den utsträckta döda kroppen hade Hugues klippt av detta hår, som den sjuka under sjukdomens sista dagar hade samlat i en lång fläta. Är det inte som en dödens misskund? Den ödelägger allt, men lämnar håret intakt. Ögonen, läpparna, allt upplöses och förgås. Håret mister inte ens sin färg. Det är det enda i vilket man lever kvar”. Håret blir en sista reminiscens när den sorgtyngde änklingen suktar efter livsrester från den bortgångna frun att klamra sig fast vid. Och inte ens hans saltdrypande tårar får flätan att blekna efter år av saknad.

På samma sätt utgör det första barnhåret en souvenir för föräldern, eller en kuriositet för barnet att som vuxen gå tillbaka till. Instinktivt behöll jag min äldstas tunna fina hårstrån från den första klippningen. Hugues lägger den heliga flätan i ett kristallskrin och även om det smärtar honom att öppna skrinet vet han att en fysisk del av hans stora kärlek finns kvar. Jag vill minnas att jag placerade de raka, ljusa hårtestarna i en liten smyckeask. Jag vill minnas att den första klippningen var en smula jobbig även om syftet var gott, det handlade om att dotterns lugg inte skulle bli för lång och skymma ögonen. Då såg jag inte att håret skulle symbolisera det odödliga, evigheten som jag blev påmind om när konfronterades med mina egna bebisrester, eller med Hugues förtrollade fläta, det heliga kvinnohåret som fick undgå graven.

Hemmet har blivit en plats som jag knappt kommer ut från. Årstiden med de kyliga vindarna och de ihållande snöfallen är behagligare att betrakta från vardagsrumsfönstret. Jag har vad jag behöver innanför de fyra väggarna. Och dagarna flyter med alla bestyr som kretsar kring hushållsarbete — tvätt, städ, plock, blöjbyten, lek med barn och så vidare — och när jag får tid, det konstnärliga arbetet som när lovet hägrar tillfälligt måste stå åt sidan. Nöjd, tillfreds, lugnt lullandes i denna av välbehag omgärdade tillvaro, blir incitamenten att öppna dörren få. Jag frågar mig själv om jag undviker yttervärlden av rädsla, oro eller ångest och svaret är: nej. Känslan är snarare att det som finns nära är det som betyder något. Familjen och hemmet, böckerna och skrivandet. Allt koncentrerat kring en och samma plats.

De sena joggingturerna, de kylslagna besöken i lekparkerna, de enstaka cafésittningarna och turerna till en och annan matbutik får dessutom en annan pregnans när de kontrasteras mot hemmalunkandet. Det som pågår utanför vardagsrumsfönstret och som jag blir en del av när jag kliver ut genom dörren, upplevs intensivare, påtagligare. Bubblan är mitt filter mot världen och där ute är jag filterlös. Trots att jag går med öronproppar hör jag klirret från flaskorna som ramlar ur fickorna på kvinnan som faller på den isbana som bildats på gatan. En mindre och en större flaska, en halvt urdrucken, den andra dold av sitt mörka glas. Jag känner skinnet från hennes beigea rock trots att jag har vantar på mig. Och jag uppfattar hennes tyngd, som att peta på ett stenblock, när jag försöker lyfta upp henne från trottoaren.

Det faktum att tiden går och kläs i yttre händelser är jag medveten om, men jag mår som bäst när även den elektroniska verkligheten vilar från mina ögon. I nuet är allt detsamma och ungefär som det var i går. Nuet kan ingen riktigt ta på, det är vad som summeras i efterhand i återgivningar och kategoriseringar varefter det adderas och sedan jämförs och sätts i relation till ett nytt nu. Nuet då, som det erfors och nuet i efterhand är dessutom två skilda saker. Men nuet när det förflyttas i närtid kan vara mer eller mindre ihållande bra eller dåligt, och mitt nu är ett nu av viljan att stanna, att vara kvar i det som är. Ha det alldeles tätt inpå, och intill mig.

Genom snöfallet är allt tyst. Solen sover, som äldsta barnet säger om mörkret. Vintrarna i Stockholm när snön tar plats så här och gör att ljuset kommer tillbaka, är underbara. Vindbyarna som drämmer till kinder och får ögonen att tåras hade jag dock gärna varit utan. Jag står länge i fönstret och tittar ut. Ser något sårbart i de förbipasserandes ryggar, det ligger väl i blåsten, underlaget och de bistra minusgraderna. Jag värmer mig mot elementet. Jag byter rum och märker hur jag får svårt att slita mig från de flörtkulestora flingorna som dalar ner framför gårdsplanens julgran. Men det ska dröja till sen eftermiddag innan jag låter dem dimma min syn.

Livsluften att andas inom fyra väggar som förborgar den lugna njutningens charm och ensamhetens egensinnighet. Känslan av att inte vilja gå ut, att inte vilja vara någon annanstans, att krympa tillvaron så att dess innersta kärna spritter av kärlek och fantasi.

Att hitta hem är liktydigt med är att grundmura sitt förhållande till världen.

Har snart skrivit klart en novell på drygt 40 sidor. Den kan sammanfattas i följande mening: 

Den omedvetna idén om att sanningen måste levas ut med konsekvensen att lögnen blir dess enda syresättningsapparat. 

Häromdagen tänkte jag: det bästa och det sämsta som sägs om dig sägs när du inte är med.

Vi får sällan höra det sanna, förbehållslösa berömmet, men heller aldrig den värsta kritiken av våra prestationer eller personligheter. Det finns något förskonande i den sociala hövligheten (hur utmanad den än är på nätets anonyma fora). Vi lägger oss oftast på anständighetens balanserande linje i mötet med andra. Vi är duktiga på att inte trampa någon på tårna, men det översvallande bejakandet ligger heller inte för oss.

Därför är det lätt att tro att man glider runt som befriad från omdömen från andra om man inte tigger om dem. Denna känsla av människors relativa likgiltighet är, om jag får säga det själv, rätt behaglig. Jag föredrar alla dagar artig likgiltighet framför dömande blickar, elaka tungor och falsk inställsamhet. Sköt ditt så sköter jag mitt, är en ganska bra utgångspunkt.

Regnbåge över Östra station.

Guldregn över taken.