Att stövla hem med barnvagn och något slags får runt halsen, se de feststapplande, de festtrippande sällskapen i grått och gredelint. Prata med mamma och pappa i telefonen och höra klockan svälja timmar på det nya året. Svänga i rondellen. Kasta ett ögonkast på bebisen med slutna ögon i vagnen. Ha kvar hjärtklappning och varma känslor från vänner, de nära som jag vill följa in i det okända. Höra mig själv säga något flåshurtigt om hopp och optimism till min moster som jag väcker med en hälsning. Sena eller tidiga nyårshälsningar beroende på hur man ser det. Något svävande, men uppriktig utläggning för väninna om barnen som biljetten till att inte kunna undvika livet och att därigenom bli mer levande. Vackra gåvor i form av egenkomponerade blombuketter med mimosakvistar och bulliga vaser. Blekrosa orkidéer i krispigt cellofan. Skaldjur som badar i saffran och chokladkaka på franskt vis. Fästmannens kokkonster, och enstaka glitterregn framför Filadelfiakyrkans vita fasad. Det smäller mindre än vanligt. Champagnen har rymt sin bästa temperatur i de munnade glasen på marmorbordet.