När händerna arbetar vilar hjärnan. Inte bara märks det under tiden som arbetet pågår utan också efteråt. Först då skickar hjärnan impulser att det gör ont. Först när såren på knogarna och jacken i fingrarnas veck framträder.

Självsprickor är den officiella termen för revor ur vilka ett svagt rosa kött tittar fram. Det svider när man kramar händerna och när man böjer fingrarna. Självsprickor uppstår när det är kallt ute eftersom kylan gör huden torr. Men mina händer är inte resultatet av exponering för kyla, nåja, inte enbart i alla fall. Mina händer är resultatet av för mycket rengöring. Mina händer har tvålats in för många gånger, sköljts och torkats för många gånger som hos en långt framskriden tvångsneurotiker som ser baciller i allt. Men mina händer är inte resultatet av en långt framskriden tvångsneurotikers irrationella bacillskräck. Mina händer försöker visserligen hålla borta virus. Men på goda grunder då dessa virus är mästerliga på att inta små kroppar såhär års för att inta dem igen så fort den begränsade immuniteten släppt.

Mina gapande handsår, mina spruckna knogar och mina fingrars ljusrosa veck är resultatet av att jag minns allt för väl hur det är att ligga böjd som en fällkniv över toalettsitsen. För att sedan i pulserande konvulsioner motta det inre vulkanutbrott som jag med lika stora delar fasa som lättnad, sett komma ur mina barns munnar de senaste veckorna. Med oräkneliga handtvättar till hjälp har jag — än så länge, vill jag påstå — sluppit mötas av blodsprängda ögonvitor i spegelbilden eller känna hur jag segnar ihop till en liten hög på golvet varje gång som jag försöker stå upprätt.

Men nu behöver de vila. De arma handflatorna! De stackars fingrarna! Täckta av en fet väldoftande kräm som snabbt absorberas av huden. Svullna, vitnade och utpumpade, låter jag nu hjärnan ta över …