Dallrande försommargrönska i stekande heta temperaturer. Solen klämmer sig fast i stadens stenfasader, får fönstrens glas att digna av damm. Jag skriver från morgon till kväll medan blommorna öppnar sig för himlen. Klasar av dem, vita och rosa, har redan fallit till marken. Körsbärsträden som ger upphov till så många uppsträckta mobilkameror tackar för sig snart.

Detta smakprov på sommar är lika förföriskt, lika nytt, lika överrumplande varje gång. Vårens garderob förblir hängandes på ett par skrangliga galgar för plötsligt ska man blotta benen, bleka och undangömda. Bortglömda i vinteridet. De där nya stövlarna som jag köpte på rea och som såg ut som något ur Godards Alphaville, skulle möta våren, men blir nu överflödiga, fortfarande skavsårstyngda efter en enstaka användning.

Jag tror att jag håller mig till datorn när andra vill jäkta ut i denna konfetti av blomblad och björkpollen. Jag föredrar fantasins hattande mellan årstider, att få vrida upp och ned temperaturen själv.

För skrivandet är den bubbla av inre äventyr som jag snickrat åt mig själv. En glaskupa inom vilken jag kan flämta, pusta, skratta, grubbla, reta, älska och hata. Det är en värld av människor vars känslor jag tar till låns och till vilka jag lånar av mig själv. Det är en kokong av skapad mening och rätt att existera i en verklighet där jag aldrig känt mig riktigt hemma. En anti-verklighet av vandrande medvetanden som skyr gruppens krav på underkastelse av medelmåttans måttstockar, av mittfårans mediokritet. Skrivandet blir konturerna i ett konturlöst landskap, linjerna i en tom ritning och djupen i en tavla utan perspektiv. Det är lappandet av fragmenten i en krossad spegel. Ja, kort och gott motpolen till en värld som tagit vinden (inte solen) som huvudsymbol. Snabbt svepande, liksom förbipasserande och ögonblicklig. Ett osynligt kraftfält av tystnad och kyla, men med förmågan att rubba minsta steg man tar.

Därför blir lärdomen: stå alltid stadigt när det blåser!