Vad fotografier eller filmsekvenser kan antyda subtilt, kan ord om de blir för smetiga eller anspråksfulla, förstöra. Därför dras jag mer och mer mot en dramatik som i litteraturens skepnad iklär sig ett närmast asketiskt språk. En orddräkt som oförblommerat borrar sig in i läsarens medvetande utan att ängslas över huruvida mottagaren förstår eller ej. Men där klarheten samtidigt är så enkel att den kan avfärdas som banal om man inte under den knastertorra, visserligen sprakande ytan, bryr sig om att undersöka ett djupare universum.