Ett susande sommarregn, eller suset från en bil? Halsen värker oavsett och de små inkräktarna har inte härjat färdigt. Drygt två veckor av oinbjuden invasion av immunförsvaret där varje framsteg träffas av ett bakslag. Som livet självt där ett pendlande mellan söt hoppfullhet och bitter verklighet svingar en likt ett skrikande barn i en maskäten gungställning.

Hur som helst har kastanjen på innergården aldrig varit vackrare. Aldrig haft så många hjärtformade löv att kupa över grillplatsen som den här sommaren. Och aldrig har de självlysande ceriseröda blomklasarna till rhododendronbusken brett ut sig som i år, tagit så mycket plats framför våra trädgårdsmöbler. Genom den genomskinliga vattenslöjan som rör sig utanför köksfönstret, ser jag bort till flera lika lummiga innergårdar med murgröna. Girlanger av ohejdbar grönska klättrar på flagnande stenmurar som skiljer bostadshusen åt. Så här års ser det ut som en sagovärld av färglagd, fantiserad låtsasnatur.

Jag vill inte tycka synd om mig själv. Men jag hade kunnat vara utan småbarnsårens bacillinkubator med dygnet runt-öppet. Och historiken av inställda sociala möten, talar sitt tydliga språk. Mikroorganismernas järngrepp om mig är faktiskt ganska remarkabelt. Bunden som virusattacken gjort mig till hemmets fyra väggar, kunde jag dock ha haft en betydligt tristare, eländigare utsikt. Men här sitter jag. Mitt i tillvarons prunkande prakt och tänker lite lagom jolmigt sådär, att skönheten i några simpla planteringar faktiskt är vad som ritar det efterlängtade livsstrecket i den mörka jordhögen.