Kan fyrtioårsåldern vara den bästa åldern?

En yngre människas bubblande energi paras med en äldre motsvarighets ovärderliga erfarenhet. Tacksamheten mot det man har är stor medan känslor av tomhet och brist som tar sig i uttryck i gnäll, beklagan och självömkan snabbare avfärdas som beprövade återvändsgränder. Man känner sig själv (någorlunda) och skrattar hellre än gråter åt alla sina små egenheter, sina lustiga karaktärsdrag och udda dagsvanor.

Äntligen struntar man i vad folk tycker och tänker om en – man säger inte bara att man gör det. Och friheten ligger i just oberoendet, i frigörelsen från åsiktsmaskinerna. I tillståndet som infinner sig när man har skrubbat av sig yttre etiketter och kullkastat dumma samhällsnormer eller illa matchade förväntningar med ens person. Att inte låtsas bestämma över sitt eget liv utan ta ansvar för att leva det i enlighet med inre övertygelser oavsett reaktioner. Att stå på sig, att vara uthållig och göra det bästa av varje dag, varje läge med alla hinder, avvisanden och begränsningar längs vägen. Att helt enkelt undvika villospåren och hitta hem.