Jag noterar att min personliga favorit, poeten Ann Jäderlund, har tilldelats andraplatsen på Svenska Dagbladets lista över de bästa nu levande författarna i Sverige. Listor har alltid något på samma gång högstämt som degraderande över sig. Men jag gläds ändå uppriktigt åt att Jäderlund hamnar högt. En poet med mer integritet får man leta efter. I år har jag fått förmånen att djupdyka i Jäderlunds samlingsverk, Dikter 1985 — 2019 som en del av ett framtida, tilltänkt forskningsprojekt. Och inte sedan Lars Noréns för tidiga bortgång, har jag hyst ett sådant hopp om det svenska litterära språkets fortlevnad som i denna lyriska bekantskap. Eftersom vi har Jäderlund kommer vi ha åtminstone en nutida författare som läses om hundra, tvåhundra år!

//

För där under läslampan i Kungliga bibliotekets långbänk bredvid en tonåring med gymnasiets Matematik C framför sig, virvlar Jäderlunds egensinniga bildspråk fram över sidorna. Lika blomstrande som söndervittrande. Lika ordrikt utbroderat som komprimerat avskalat. Lika bräckligt skört som benfast klart i sina ordvändningar och överraskande tablåer. Hur det kunde bli en kulturdebatt baserat på denna poets första diktsamling säger mer om upphovsmännen till den så kallade obegriplighetsdebatten från 1980-talet än om föremålet för den. Att Jäderlund vägrade, i alla fall direkt, att kommentera de de facto obegripliga invändningarna mot hennes poesi, ska hon ha all heder för. Hur som helst fängslar hennes diktkompositioner mina läsarögon så pass att jag när jag lämnar bibliotekssalens bruna paneler och upplysta hyllmetrar med läderinbundna lexikon, förnimmer dunsterna av en särpräglad lyrik med stråk av postromantik. När jag sedan går ut i Humlegårdens epicentrum av uråldriga lindar för att styra stegen genom tunneln som leder till platsen där Olof Palme sköts, hoppas jag lagom till att jag når Hötorgsstationens blekt kaklade innanmäte, att jag får chansen att studera hennes författarskap närmare en vacker dag.