Balkongen står i full blom. Mandelträdet spricker ut mer för varje dag. Hortensian prunkar på sitt terrakottafat. Syrenens knoppar sträcker sig ut genom järnspjället. Stolarna är försedda med mjuka dynor, zinkbordet rensat på skräp, murgrönan, ett övervintrat småsyskon till mandelträdet. Rosa, prästkrageliknande blommor spretar i krukan mitt emot rosen vars rötter aldrig följde med från köpekrukan. Inget vittnar om dagarna av magsjuka som utspelat sig där inne. Alla spyor som behövt torkas, alla vändor till tvättstugan, alla byten av lakan, kläder, handdukar … All väntan på näste att insjukna. Sjukdomar, även de helt ofarliga, isolerar. Jag känner värmen som har invaderat stenstaden och ser hur grannarnas balkonger fylls av soltörstiga, men jag är upptagen av annat. Likt en sjuksyster går jag mellan anhalterna och gör vad som krävs, utan pjosk, utan att sörja den tid som vi hade kunnat tillbringa på en filt i säg, Hagaparken. För jag vet att jag när som helst kan ligga böjd över toalettsitsen, eller knappt komma upp ur sängen. En plötslig friktion letar sig in i tillvaron och gör mig mer levande, mer uthållig, oändligt tacksam när jag kan sitta några minuter under mandelträdet med ett glas vatten och läsa raderna i Röda rummet om hur stekoset når Arvid Falks hungrande mage … Stekos, jag hittade inte ordet för denna grumliga matdoft när jag klev ut runt lunch … Då när jag noterade att världen fortsätter som vanligt.
Kategori: Text
-
6 maj
Att föda barn är att uppleva en inre jordbävning. Sedan följer åren, det så kallade efterskalvet.
-
Ögonblick i öknen
2009.
Det är tyst, mycket varmt, så hett att luften dallrar. Med stjärnorna kommer svalkan, ron. Himlavalvet — detsamma som hemma. Här: inga sönderfallna hus, inga jordstampade golv, inga gnisslande, överfulla lastbilar, inga tandlösa män i virade turbaner. Bara platta vidder, en rak lång väg, enstaka låga träd med spretiga grenverk, rostbrunt grus, och små, små låtsasberg. En samling pyramider som ingen turist bryr sig om. Man vaknar i tältet. Man sträcker ut sig. Man klär på sig tunna, ännu inte svettiga kläder. Man gläntar på tältmynningen. En herde sitter under ett träd. Vi ger honom av våra vattenmeloner — stora, runda, saftiga. Han äter tyst och koncentrerat. Jag sluter ögonen, det går fortfarande att andas.
-
Minne
Så ligger jag vaken ytterligare en tidig morgon och det första som dyker upp är ett fräknigt, smått fylligt ansikte. Ett vänligt, kanske aningen välsignat ansikte. Intill är en mörkare motsvarighet, lika välvilligt, liksom piggt tillmötesgående. Kanske saknar det senare ansiktet lugnet, det lätt utmattade och mosiga som hos det första, som om det senare ansiktets uppgift är att bistå det första ansiktet, att underlätta dess nypåtagna börda. Jag minns inte vad de heter, tror att deras dotter redan då kallades Iris och vet att hon är lika gammal som min äldsta dotter så när som på en dag. För snart tre år sedan satt vi vid ett långbord till doften av vårsol som lyser på tjockt glas och jag hade tid att prata på ett sätt som jag snart inte skulle ha tid till, tid att ta mer mat, fylla på med dryck i min sjukhustunika medan den nyfödda sov i plastbyttan på hjul och medan trädknopparna utanför öppnade sig mer och mer för varje timme. Efter måltiden lunkade vi bort till våra rum i våra mjuka, oformliga kläder trädda över urlakade, sömnlösa kroppar och blev tillsagda att ta värktabletter, att inte glömma att amma. Vi serverades saft i kannor intill tablettkartorna som föreföll mig lika främmande som det faktum att det tycktes finnas manualer för detta tillstånd. Det tog mig, i brist på bättre beskrivning, till ett folkhem av rutinmässig exercis, av surrealistisk känslokyla. Paret var likt jag själv ombett att stanna några dagar. Hon och han var de enda på avdelningen som jag pratade med förutom personalen. Jag skulle träffa henne på NK ett halvår senare i julhandeln och vi skulle samtala en stund. Hon berättade då att de flyttat till den nyrenoverade lägenheten på Söder, att hon slutat amma, att det var bra med dottern som vuxit ordentligt. Kanske önskade vi varandra god jul innan vi gick åt var sitt håll. Kanske hade hon inte alls fräknar, det är rentav troligt.
-
Morgon i april
Jag vaknar när det blir ljust i sovrummet. Barnen sover tungt intill. Sammetsgardinerna är tjocka, kompakta remsor som hänger från taket, men jag har morgonsol. Köket är ett badkar i ljus. Dova ljud från huset — dessa ljud går inte riktigt att placera, de är tillfälliga, kommer och går. Morgonen är tidig och jag brygger mitt kaffe, kokar min gröt på havregryn, lingon och fet mjölk. Jag slår mig ner vid köksbordet, går in på mejlkontot, får väldigt sällan mejl numera, öppnar dokumentet med novellen som jag skrivit på de senaste dagarna. Det som började som ett material som jag inte rört på nästan tio år och som jag nu arbetat vidare på. Huvudpersonens historia i ett annat land, under en annan tid, i ett annat politiskt system vävs samman med hennes liv i Norrland och en stundande resa till Thailand. Novellen bygger på episoder, minnesbilder som återberättas. Jag ska fortsätta att knåda texten, men redan nu har den genomarbetats så till den grad att kärnan är där. Nedslagen, detaljerna, pregnansen som måste finnas i det korta formatet.
Några timmar senare, efter te och scones, efter lek med barnet och en avvinkning av det äldre barnet, går vi ut. Det lilla barnet och jag. Solen har himmelen för sig själv. Klara blåa rymder. Knoppar på träden. Snödroppar och scilla (tror jag det heter) i backkrön. Sparsmakat fågelkvitter. Det läggs ny asfalt någonstans och lukten förföljer mig nedför Sankt Eriksgatan, men ingenstans ser jag ångvälten (kallas den så?) som jag inbillar mig smetar ut den sega, tjärliknande massan över en gatstump. Jag känner solens värme, men det är svalt där jag går mellan skugga och solljus. Jag ser dammoln yra från en sportbils underrede, men inget grus, inget damm eller sand tycks finnas på vägen. Jag slickar husväggarna i en riktning som jag bestämt på förhand, passerar en skola med halvt öppna och halvt vinklade fönster, stannar till vid en vägg med formpressat glas i rutmönster på en tegelfasad, drar in lugnet i lungorna. Jag slår mig ner på en bänk i en undangömd park och läser medan himmelens strålar reflekterar de vita sidorna. Jag ser min äldsta dotter framför mig, ser hennes gestalt som alltid uttrycker vad hon känner, vilket humör hon är på. Två förbipasserande kvinnor har samma nyans av lilla som jag har på mina strumpbyxor och min halsduk, eller kanske en blandning av de två nyanserna, på sina långbyxor respektive sin sjal. Jag dröjer med blicken för att se deras reaktioner. De går vidare.
-
Kokbokslycka
En vanlig bokhandel i Sverige i dag: deckare, självhjälpsböcker, några glättiga biografier och en mängd kokböcker. Dessa kokböcker syftar i första hand till att vattna våra munnar, sedan att bli nyfikna på kokboksförfattaren med en historia av sorten att man tidigare haft ett ”vanligt kontorsjobb”, men nu bara måste baka kringlor hela dagarna.
Bilderna är färgglada och kokboksförfattaren leende lycklig. Den kramar flätade korgar med glänsande primörer. Den står i en bedagad gränd och samtalar med en hundraåring som levt på sardiner hela livet. Den sitter på en knallröd scooter eller en klädsamt rostig cykel på väg till bonde- eller fiskmarknaden. Den har råkat få råg-, grahams-, eller mandelmjöl på näsa och kinder. Den tornar i uppknäppt linneskjorta, modell oversize, och höftförkläde framför middagssällskap på charmigt vildvuxna torpartomter. Den verkar inte minsta rädd att ekoköttet ska brännas vid på grillen eller att den ska ha glömt jästen i bulldegen. Den blickar upp mot knotiga äppelträd, smeker en färsk citron eller frukosterar framför ett turkostblått hav när den inte står vid spisen, grillen eller bakbordet.
Recepten flankeras av fejkat såsspill eller kafferingar över generöst tilltagna sidor och typsnittet är noga utvalt, likaså radavstånd och hur mycket luft det ska vara på sidan. Kokböckerna återfinns i hemmen där idén om mat är viktigare än matlagningen, där ingen har tid att äta, men pengar till marmorbänkskivor, högblanka köksmaskiner och exklusiva kylskåp. Kokböckerna är den givna accessoaren inför en lägenhetsvisning eller ett hembesök där man inlevelsefullt berättar om hur mycket man ”älskar att laga mat” … När man ändå vill laga från recept, googlas det snabbt fram på ICA:s, Tastelines eller Allt om mats hemsidor och upplägget sker efter bästa förmåga. Men förlagens utgivning fortsätter med den ena kokboksförfattaren mer sinnligt klämkäck än den andra.
När jag efter min titt i Akademibokhandeln på Sankt Eriksgatan där kokböckerna står längst in, går till Coop vägg i vägg ser jag snart färdiga rätter, plastpaketerade helfabrikat och billig frysmat läggas upp på gummirullbanden. På snabbmatsrestaurangen som låtit använda sig av en bit av den inomhuskorridor — lik sådana man ser i gallerior — mellan matbutiken och utgången, till servering, sitter ensamma sällskap och trycker i sig slabbiga hamburgare till rösterna från en tipsaffärs uppräknande av lottorader. Ute på gatan står drogpåverkade och förvirrade och röker intill en pub. Skolkande ungdomar går planlöst gloendes sida vid sida om barnfamiljer med vagnar och ungar. Yrkesaktiva (stressade), arbetslösa (lommande), friska och sjuka, män, kvinnor, gamla, unga. Alla är inne i sina bubblor.
I lyckans land finns tid och fritid som av en händelse. Inspirationen tryter aldrig, energin sviktar sällan. Taskig ekonomi är möjligheten att inhandla ett parti rovor (som ingen vet hur man tillagar) till ett ”vrakpris”. Ingredienserna nedtill minsta underverksgörande sjögrässtrå finns alltid tillgängliga och har man grönsaksmarknaden som andra hem, kommer man dessutom skona plånboken. I matglädjens universum finns ingen övervikt, annat än trivselkilon, inga alkoholproblem, men gärna tilltagna vinkupor med ett biodynamiskt kvalitetsvin som intas under middagsförberedelserna. Här är maten, drycken och kokboksförfattaren i centrum och det är det fantastiskt. Livets goda och så vidare. När tiden, pengarna, orken infinner sig kan konsumenterna bli dess avyttring. Alla behöver vi äta. Men hamburgare, fiskgratänger i mikro, läsk och sushi får duga tills vidare.
Njutningsbiblarna ler på allt mer igendammade kökshyllor. Nya upplagor ställs i rader bredvid deckarna, självhjälpen och prinsbiografierna i bokhandlarna. Botemedlet mot tomheten kan vara fräsljudet från en chilifrukt som hoppar i stekpannan eller smulpajen som smälter på tungan. Det finns en framtid, en chans att drömma sig bort, att sjunka in i berättelser bortom våra egna, att smaka på andra sorters liv.
-
Stagnelius
Härom dagen var det tvåhundra år på dagen sedan poeten Erik Johan Stagnelius (1793-1823) dog. Det var en kall aprildag, precis som april varit kall nu, tvåhundra år senare. Han dog ensam, troligtvis sjuk, nedgången av opiummissbruk, och fick inte ens fylla trettio i oktober samma år. Det är nu fem år sedan jag bestämde mig för att skriva min avslutande masteruppsats i litteraturvetenskap om poeten. Jag hade främst kommit i kontakt med honom genom en annan stor svensk poet, modernisten och mystikerfantasten, Gunnar Ekelöf. Ekelöf hade samlat några av sina favoritdikter av Stagnelius i en liten bok och även om jag var bekant med de mest kända versraderna ur den sistnämndes poesi, blev detta personliga möte genom Ekelöf fröet till ett större intresse. När jag själv skulle börja läsa Stagnelius var det som att svepas med av någonting storartat, ack så egenartat, något oändligt vackert och smärtsamt, tillika glimtvis mycket tragikomiskt.
Den romantiska svenska poesi som var samtida med Stagnelius upplevdes så mycket stelare, så mycket mer bunden och efter den tidens konventioner, mallad. Stagnelius var ett gnostiskt ”enfant terrible”, en nordisk föregångare till Baudelaire. Han tog ut svängarna. Han hängav sig åt drömmar, fantasier och myter där inget kunde vara överdrivet eller långsökt nog, där allt ingick: från de gamla grekiska myterna, via hedendom till kristendomen och dess mystik. Han vände upp och ner på världen som aldrig fick en fast form, övade sinnena i olika perspektiv och kastade fram kombinationer av hisnande bildtablåer där man inte visste om det var till ljuset eller mörkret han ville. Poeten omfamnade det stora, det högsta, men också den överblivna resten av en liten, vacklande mänsklig existens. Det var lika mycket en oförblommerad kärlek till livet som till döden, där bara den med välvilja kunde förmå se fortsättningen någon annanstans. Det är just ovissheten som Stagnelius så mästerligt hörsammade och otvetydigt bejakade. Hans poesi är tvivlet, kontrasterna och motsatserna antagna i ett slags urform. Paradiset framstår både varmt och kallt, helvete och himmel på samma gång, och bruden som återkommer, kan vara såväl idealkvinnan som den fysiska undergången. Gaia (jorden) är kvinnan och livet tillsammans, och döden, brudsängen.
Fängslad av läsningen bestämde jag mig för att mitt examensarbete skulle ta avstamp i en längre dikt av Stagnelius som jag började bryta ner. Jag lärde mig mer om dikten för varje närläsning, och jag såg nya drag och egenskaper, möjligheter till tolkningar som jag fann än mer fascinerande än vid de första läsningarna. I dag, fem år senare är jag på inga vägar i mål, men jag har en stomme, en benmärg på sjuttio sidor som förhoppningsvis ska bli kött och blod till hösten … Två små barn har kommit emellan, en pandemi och en föräldraledighet som inte direkt tillåtit ett förkovrande i en poesi så mättad och mångbottnad som Stagnelius. Min önskan och ambition är att få gå tillbaka till uppsatsarbetet efter sommaren, att möta mina upphackade, över tid nedtecknade analyser där jag under amningstillfällena med första barnet, försökte redigera stycke för stycke men med avsaknad av den större bilden. Min hjärna har inte använts till att skriva litteraturvetenskapliga undersökningar på ett tag och i en tillvaro där jag ständigt avbryts har det verkat snudd på hybris att ge sig på en diktanalys kalibrerad genom den tämligen avancerade filosofi som jag knyter till Stagnelius alster. Jag har därför låtit arbetet vänta, bestämt mig för att det kommer krävas timmar av ensamhet, återvunnen mental skärpa och intellektuellt fokus att komma vidare. I höst är det tvåhundra år sedan Stagnelius skulle ha fyllt trettio. Då är det första gången på flera år som det kommer finnas dagar av sammanhängande tid, då vardagen — hur främmande och tom den än ter sig till en början — kommer vara mer än blöjbyten, leksaksplock och sövande vagnspromenader.
-
Diverse blad
Igår var det Palmsöndagen och associationerna går till Anselm Kiefers solfjädersplymer (läs: torkade palmblad) i glasmonterfickor som visades på Artipelag i fjol. (Likaså hans dammiga apokalyps, hans flagnande eterneller och hans stormande Caspar David Friedrich-hav)
-
Mångfalden i passerande ansikten
Butter
Blyg
Öppen
Tillknäppt
Undrande
Yvig
Underfundig
Stel
Kamratlig
Bejakande
Seriös
Pillemarisk
Självförbrännande
Ledsen
Egensinnig
Självgod
Sammanbiten
Bestämd
Moloken
Nyfiken
Glad
Retlig
Slapp
Beräknande
Konfrontatorisk
Frånvarande
Fryntlig
Ängslig
Splittrad
-
Spridda anteckningar II
Fredag. Kramp runt hjärtat. Är vid gott mod, det vill säga inte oroad. Känner mig frisk i övrigt. Höfter, leder, muskler, psyke, allt är i sin ordning. Nog bara lite utmattad.
Söndag. Vinden och kylan klyver händerna. Stympade som rödljus iklädda svarta plastpåsar: de torra handryggarna i skinnhandskarna.
Sommartid och vet inte om jag ska räkna framåt eller bakåt, eller både och.
Lådan till köksskänken trillar ner med en smäll varje gång jag går förbi den och jag sätter dit den varje gång utan att åtgärda problemet. Jag gör rörelsen säkert tjugo, trettio gånger om dagen. Som om det behövdes stora och små Sisyfosarbeten.
Sänkt pris på Zoegas kaffe.
Spårvägsmuseet. Begynnande gråa hår på besökarna. Förvaringsskåp i plåt. Försök att upprätthålla en sammanhängande klädstil. Pappor med bärselar och urskuldande, samtidigt självtillräckliga miner. Familjefika på kladdiga bord. Livets besvikelse manifesterad i helglediga nunor. Känner mig levande, slutkörd, tacksam. Får känslan av att det går att säga vad som helst och att ingen här skulle reagera.
Måndag. De dramatiska partierna i en roman är de svåraste att få till. Men romanen skrivs, mening för mening. Alla platser är uppdiktade men realistiskt förankrade. Poetisk realism.
Beställer böcker trots avsaknad av plats. Under pudersnölagret på balkongen är träet plågat, ruttet, anfrätt. Väggar, himmel, tak — allt är vitt. Varmt, kvavt, törstigt kan beskriva morgonen.
Onsdag: Förkyld. För lite sömn. För många likgiltiga uppsyner. S, ängeln på förskolan, bryter min återkommande misantropi. Påskfjädrar i marsipangrönt och babyrosa i en reslig vas. Ännu mer snö. Immade glasögon, osynliga övergångsställen, vadderad ödslighet. Fötterna tar en genom ständigt nya hinder.
Tvättstuga. Insnöad, isolerad, tillfreds. Rostade brödskivor och fikonmarmelad. Dessförinnan: fästmannens pastalunch. Från Skånerost till Mollbergs blandning. Manglar, viker tvätt, duschar. Lyssnar till radioprogram där allt och inget sägs, där det är som i tidningsartiklarna, det vill säga, samma trötta repetitioner av åsikter och infallsvinklar. Njuter av tvätten som kommer ut på andra sidan, som i omgångar sköljs ren från förbrukningens avsöndringar.
Un homme qui dort av Perec (En man som sover, 1967). Kan vara det bästa jag läst i kategorin nihilism, meningslöshet, depression, uppgivenhet, dagdriveri, likgiltighet. Det är då definitivt det roligaste, det djärvaste, det mest dråpliga.
Torsdag. Huset intas av hantverkare. Ensamheten är påtaglig varje gång ett lås vrids om eller en dörr öppnas eller stängs. Jag känner min egen ensamhet i alla andras ensamhet. Jag ser fram emot nästa mål mat, nästa kopp kaffe, nästa stund av avkoppling. Lådan på köksskänken är tillfälligt åtgärdad. Tystnaden andas.
SKISSER UR VARDAGEN 