Igår var det Palmsöndagen och associationerna går till Anselm Kiefers solfjädersplymer (läs: torkade palmblad) i glasmonterfickor som visades på Artipelag i fjol. (Likaså hans dammiga apokalyps, hans flagnande eterneller och hans stormande Caspar David Friedrich-hav)
Kategori: Text
-
Mångfalden i passerande ansikten
Butter
Blyg
Öppen
Tillknäppt
Undrande
Yvig
Underfundig
Stel
Kamratlig
Bejakande
Seriös
Pillemarisk
Självförbrännande
Ledsen
Egensinnig
Självgod
Sammanbiten
Bestämd
Moloken
Nyfiken
Glad
Retlig
Slapp
Beräknande
Konfrontatorisk
Frånvarande
Fryntlig
Ängslig
Splittrad
-
Spridda anteckningar II
Fredag. Kramp runt hjärtat. Är vid gott mod, det vill säga inte oroad. Känner mig frisk i övrigt. Höfter, leder, muskler, psyke, allt är i sin ordning. Nog bara lite utmattad.
Söndag. Vinden och kylan klyver händerna. Stympade som rödljus iklädda svarta plastpåsar: de torra handryggarna i skinnhandskarna.
Sommartid och vet inte om jag ska räkna framåt eller bakåt, eller både och.
Lådan till köksskänken trillar ner med en smäll varje gång jag går förbi den och jag sätter dit den varje gång utan att åtgärda problemet. Jag gör rörelsen säkert tjugo, trettio gånger om dagen. Som om det behövdes stora och små Sisyfosarbeten.
Sänkt pris på Zoegas kaffe.
Spårvägsmuseet. Begynnande gråa hår på besökarna. Förvaringsskåp i plåt. Försök att upprätthålla en sammanhängande klädstil. Pappor med bärselar och urskuldande, samtidigt självtillräckliga miner. Familjefika på kladdiga bord. Livets besvikelse manifesterad i helglediga nunor. Känner mig levande, slutkörd, tacksam. Får känslan av att det går att säga vad som helst och att ingen här skulle reagera.
Måndag. De dramatiska partierna i en roman är de svåraste att få till. Men romanen skrivs, mening för mening. Alla platser är uppdiktade men realistiskt förankrade. Poetisk realism.
Beställer böcker trots avsaknad av plats. Under pudersnölagret på balkongen är träet plågat, ruttet, anfrätt. Väggar, himmel, tak — allt är vitt. Varmt, kvavt, törstigt kan beskriva morgonen.
Onsdag: Förkyld. För lite sömn. För många likgiltiga uppsyner. S, ängeln på förskolan, bryter min återkommande misantropi. Påskfjädrar i marsipangrönt och babyrosa i en reslig vas. Ännu mer snö. Immade glasögon, osynliga övergångsställen, vadderad ödslighet. Fötterna tar en genom ständigt nya hinder.
Tvättstuga. Insnöad, isolerad, tillfreds. Rostade brödskivor och fikonmarmelad. Dessförinnan: fästmannens pastalunch. Från Skånerost till Mollbergs blandning. Manglar, viker tvätt, duschar. Lyssnar till radioprogram där allt och inget sägs, där det är som i tidningsartiklarna, det vill säga, samma trötta repetitioner av åsikter och infallsvinklar. Njuter av tvätten som kommer ut på andra sidan, som i omgångar sköljs ren från förbrukningens avsöndringar.
Un homme qui dort av Perec (En man som sover, 1967). Kan vara det bästa jag läst i kategorin nihilism, meningslöshet, depression, uppgivenhet, dagdriveri, likgiltighet. Det är då definitivt det roligaste, det djärvaste, det mest dråpliga.
Torsdag. Huset intas av hantverkare. Ensamheten är påtaglig varje gång ett lås vrids om eller en dörr öppnas eller stängs. Jag känner min egen ensamhet i alla andras ensamhet. Jag ser fram emot nästa mål mat, nästa kopp kaffe, nästa stund av avkoppling. Lådan på köksskänken är tillfälligt åtgärdad. Tystnaden andas.
-
Spridda anteckningar
Minnet av förlossningarna. Kommer i drömmar och när jag ligger och drar mig. Starka och vaga samtidigt. Som om de inte riktigt gick att minnas fast de var omtumlande, överträffade allt i styrka.
Regnet visslar.
Frukost: Teffgröt, gräddmjölk, torkade plommon, Ceylonkanel och puffat bovete. Och kaffe förstås.
Lunch: fästmannens risotto med tjocka salsicciabitar i, parmesan, persilja, en bit baguette med Västerbottenost. Färska dadlar och chokladrutor till efterrätt.
Georges Perec: vilket underbart författarskap! Svart, underfundig humor (människor på uteserveringar liknas vid belåtna fiskar). Krass, utsökt melankoli. Vacker, avskalad leda där irrgångar blir rundgångar. Mer än en konceptförfattare är han en arvtagare till namn som Flaubert och Emmanuel Bove.
Löprunda till Norra begravningsplatsen och hem igen. En park fylld av björkar reser sig bakom Karolinska sjukhuset. Det är söndag, tyst, enstaka promenerande passerar, bjärta fotografier på unga som dött för tidigt fästa på i övrigt dystra gravstenar.
Metalldoft i vardagsrummet av svett och marsluft. Euforisk.
Folk på stan i dag (måndag): vresiga, irritabla, undvikande.
Folk på stan i dag (onsdag): hjälpsamma, välvilliga, närvarande.
Dammsuger.
Promenaderna är mina meditationer, rörelsens klang och det liksom pulserande pipet inombords. Där dansen är uppgåendet i musiken, är promenerandet tystnaden. Löpturerna är rusaktiga, associativa, stärkande.
Utmattad mor på onsdagkvällen pressar i sig en kvällssmörgås.
Finner intorkade brödbitar i soffan (tisdag). Solen lyser in i ett avklätt kök där det enda som hörs är kylskåpet. Jag låter barnen sova.
-
En fruktkyrkogård
På ett fat av papier maché inhandlat i Jaffa: en fruktkyrkogård. Rynkig kiwi, brunfläckade äpplen, en hopkrympt apelsin och en knotig ingefärsstump. Fästmannen kommenterar vid frukosten: Barockens stilleben taget till en ny nivå. Närmast tänker jag på fotografierna av Wolfgang Tillmans, som prydde Louisianas vita väggar en påsk 2001. Några liljor hafsigt nedstuckna i en San Pellegrino-flaska. En knottrig, kvarglömd lime. En skavd, porös vitlök. Torkade, pyttesmå mandarinskal och uppradade rotsaker — en morot och en palsternacka bland annat — ovanför instrumentbrädan på en bil. Mörk krackelerad kaffeyta i en vit porslinskopp. Urgröpta, trådiga passionsfruktshöljen, omsorgsfullt skalade vindruvor och ett glupskt sönderbitet päron. Jag slänger ett par frukter åt gången. Kanske intalar jag mig att de ska gå att äta, att de ska räddas från sitt öde att tyna bort. Lika svårt är det att smaka och se hur åldrandet känns i munnen. För där de vilar mot det konventionellt tecknade blommönstret i papier maché-skålen, blir jag inte så mycket varse om deras förgänglighet som hur länge de kämpar mot naturens lagar.
-
Passager
Jag kliver upp ur Hötorgets tunnelbaneuppgång, närmast Olof Palmes gata. Vintern har lägrat sig över Stockholm. Sjok av snömassor skapar problem med framkomlighet, blockerar övergångsställena, får bilarna att sladda, bussarna att fastna, fotgängarna att stappla fram. Den i blått och gult blinkande Pressbyråkiosken har blivit dubbelt så stor sedan jag gick här för tjugo år sedan, på väg till skolan uppe på åsen. Då fanns här nyckelservice i uppgången, måleributik (Dekorima som blev Kreatima) när man kom upp på motsatt sida och mitt emot en arbetsförmedling i den dunkla korridor — där Palmemördaren flydde — som ledde en uppför en röd, brant rulltrappa vilken nästan alltid var ur funktion och hänvisade en till den pampiga dubbelsidiga trappan i mitten i stället.
Nu står jag med ryggen mot citys brokiga kvarter och intill har en bagerikedja tagit över vad som tidigare var en lokal för diverse snabbmatshak. Den sorten som nu flyttat ner i Hötorgets andra uppgång och dränker luften i en sötaktig flottyr. Jag ska till ett litet franskt bageri på den mördade statsministergatan innan jag ska avverka tandläkarbesöket nere på Apelbergsgatan. Solen fångar upp kristallerna i den kompakta snön som snabbt blir till en grådaskig sörja. Och där, på en liten trappavsats som leder till en dörr som inte används av elektronikbutiken med entré mot Sveavägen, sitter en man. Håret är brunt och ostyrigt, omfångsrikt, som en gloria runt den ärrade pannan. Ansiktets blodkärl har letat sig ut i det tunnaste lagret hud, ritat en karta av skymningsröda förgreningar som ramar in ett par nötbruna, tätt sittande ögon. Han röker på en cigarett. Hukande och varmt klädd i bylsig, sträv jacka, kängor och med en vit, avlång plastpåse med en vass kant som sticker ut vid den spräckliga logotypen. Jag stirrar mot honom. Han stirrar rakt fram. Jag passerar honom. Jag vill vända mig om. Säga något … ”Hej!” Är det han? Han som höll sig på sin kant, som var trevligt tystlåten, som alltid jobbade, som alltid hade uppdrag, och som smög in i köket när vi satt och åt middag. Han som en gång tvärt lämnade henne, som gled ur våra liv från en dag till en annan. Kan han ha förändrats så? Det har gått en tid, en längre tid. Jag vill veta, men jag vågar inte fråga. Jag vill inte vara den som tränger sig på.
Samma dag, några timmar senare, ser jag kvinnan med det bleka ansiktet. Jag befinner mig i passagen som förbinder staden med förstaden, den som håller på att växa in i staden som en tumör som sprider sig. Den här gången vet jag att det är hon. Det är pudret, den mycket speciella färgen på kinderna eller de rödblossande ögonvitorna som tillsammans med pudret, vitheten avgör. Hon är en lysmask bland brunråttor. Hon har samma inneslutenhet i sig själv som mannen utanför elektronikbutiken, men hon forskar inte med blicken likt en överlevare. Hon går mot sitt nästa mål, lugn, liksom samlad. Man lägger inte märke till henne om man inte fångas av ljuset. Kapuschongen skyler det blonda håret och svarta oformliga plagg går knappt att urskilja konturerna av. Såväl hennes steg som rörelser i övrigt slukas av gatan och dess blottade mängd av tillfälligt sammanförda ändamål. Jag vänder mig hastigt om. Hon fortsätter gå. Uppför den lätt sluttande backen på den trånga trottoaren bredvid den breda cykelbanan. Det är någon sorts vår. Men snön slungar mig bakåt, till ett vinande vintrigt mörker.
-
7 mars
Lyckan, alltings omslutning. Korta, flygande stunder. Pirret, flimret för ögonen. Vemod och glädje i roten av närvarons ursprung. Själens passion och hjärtats tacksamhet.
En blick hos ett barn, ett koncentrat.
Blicken måste till varje pris tillvaratas, bekräftas och mötas. När ögon sluts händer något. Kvinnan i dokumentären beskriver människorna i Moskvas tunnelbana som drar undan ansiktena. En syster ser sin brors rädsla innan han försvinner till fronten för att komma hem i en zinkkista. En kommunpolitiker försöker få kollegorna att öppna ögonen för regimens maktspel. Ett konstnärskollektiv visualiserar sin politiska aktivism på gatorna.
Rädslan att se är ibland starkare än lyckan att ha sett. Slutna tankar fjärmar oss från andra. Förbjudna tankar tystar längtan efter framtid. Ofriheten att uttrycka sig dödar hoppet.
Ett närliggande land i blind förnekelse. Ett våldsamt land i övergrepp på sin befolkning. Orden tas i från människan, men seendet räcker för att befästa motståndet. I Minsk pågick tysta demonstrationer. Det finns ingen seger för en karta byggd på villfarelse. Det finns inget lyckligt slut för förföljelsen. Det är en riskfylld väg att rita om landskapet från underjordens mörka vrår. Men blicken grumlas inte så lätt.
-
Promenader
De senaste åren har jag gått gatorna i min stadsdel intill leda. Ändå uppskattar jag fortfarande skönheten hos de resliga husfasaderna i mustiga pasteller med ornamenterade burspråk och spröjsade fönster. Jag uppskattar stenstadens karga, men varma och välkomnande atmosfär där mäklarkontoren numera gärna målar upp ljusa framtider och unga karriärpar från säg Skövde, slåss om att få lägga sista lägenhetsbudet. Det sistnämnda inslaget blir (tyvärr) tydligare för varje år; nyrikedom tillika en sorts påkostad och överbelånad trångboddhet lockar ständigt nya spekulanter. Stadsdelen har blivit, tack vare sina gamla sekelskiftesbyggnader och utvalda tjugotalskvarter, en plats reserverad åt de med pengar och generösa lånelöften. De som resolut flyttar köket till hallen och förvandlar tvåan till trea. De som kånkar golfbagar till och från Audi:n på helgerna, sicksackar med barnvagnar eller glor ner i mobiltelefonen iförda dyra generiska träningskläder, till för att glida runt en hel dag i, titta på Netflix i, eller rasta sin ilsket skällande hund i.
Men trots stadsdelens tilltagande likriktning och efterföljande trista homogena människosammansättning, ger promenaden mig andrum. Jag låter tankarna pulsera, låter mig bli sentimental över minnen som kvarteren väcker och stannar ibland till för att fotografera någonting. Så här års ger skymningarna ett särskilt skäl att vara ute vid en tidpunkt då de flesta lämnar arbetet. Lemmeltåg av ryggsäckar och vandringskängor traskar mot kommunikationsmedel under oljig, rosaviolett himmel. Blicken riktad stelt framåt, som om den hade ett dött, avlägset mål i sikte. Fästmannen kommenterar att ljuset påminner om det vackra men farliga skenet som man helst undviker för att det innehåller så mycket gifter. Jag stirrar länge och väl på husen på Vanadisplan som absorberar ljuset som en regnbågstonad fickspegel.
//
I korridoren av anställda som lämnar den nyfödda stadsdelens arbetsplatser, i skarven mellan innerstaden och Solna, råder kvällning. I ena tornhuset står teveapparaten på med ett program som jag identifierar som Minibarnen. Tittar man in i tunneln som leder bilarna ut på Solnavägen ser man punkthusen och lyktstolparna skjuta upp sina skarpa silhuetter mot den i skärt vibrerande molnmassan. Essingeledens brus och blåstens visslande får känslan mellan tornen att darra. De nybyggda affärslokalerna som huserar allt ett hushåll behöver. Apotek, Systembolag, två mataffärer, ett sushiställe att slinka ner till när middagsinspirationen uteblir. Jag går till och från sjukhuset där jag tar en stunds läspaus i värmen på en bänk i björkfaner. Det handlar inte om ett flanerande, om en promenad för att betrakta, egentligen. Träden, utstötta. Avlövade så här års, men mer intressanta än det senaste medlemserbjudandet från gymlokalens upplysta panoramarand. En hissad Ukrainaflagga är påfallande stilla på Karolinska institutets innergård. Renoveringsplanken utmed Solnabron gör reklam för kommande verksamhet, blå bussar fläker ut sig i sina filer och en racercykel försvinner ner för backen. Jag fortsätter gå.
-
Fettisdag
Snön väller ner. Paraplyer fälls upp. Människor vadar längs gatorna. Det är fettisdagen, men jag kommer vägra köerna utanför bageriernas ångande butiker. Jag hörde bagaren hos Lillebrors säga till en kund häromdagen: ”Förra året sålde vi 9 000 semlor, i år siktar vi på 10 000 stycken”.
Grädde spritsas ut, det skärs glipor i ljusa vetekuddar och i dem pressas knaprig mandelmassa ut. Jag har redan ätit flera i år, fler än vad jag kan räkna till. Den nyvispade grädden och det saftiga kardemummabrödet parat med den sega, söta massan av tillika delar söt- och bittermandlar konkurrerar såhär års ut kanelbullar, chokladbiskvier och äppelmunkar. Stunden på eftermiddagen då semlan glider ner tillsammans med cappuccinon eller det mjölksskummade bryggkaffet: ett andrum. Min fästman säger att kanelbullen är ett skäl att bo i Sverige och vi förenas på den punkten. Det kan bara förmörkas något av den diabetes som finns i släkten, av den lätt skamfyllda känslan när andra ler och säger: ”Klart man kan unna sig en bulle ibland!”, eller av mitt samvete när jag skärskådar min veckokonsumtion av allt sådant som blivit tabu: socker, fett och vitt mjöl. Mina försök till det nyttiga livet — som jag är väl bekant med — utmynnar allt som oftast ut i livsnjutarens omfamning och efterföljande lycka av sådant som denne förvägrat sig en tid: kolhydraterna. Nu var det länge sedan jag var så sträng mot mig själv att jag till och med avstod tårta om någon fyllde år, åt alternativa produkter som kostade skjortan och var allmänt fixerad vid vad som uppfyllde kraven på ”hälsosamt”. Därtill har jag fransmännen i åtanke; de som äter efterrätter såväl till lunch som middag och där emellan en liten ”pâtisserie”, men där portionerna avslöjar varför det inte syns på dem. Ja, allt med måtta, som de gamla grekerna sa.
Semlorna — med ursprung som så mycket av så kallade svenska traditioner, i Tyskland — har kommit att associeras med överflödet som förr endast var en självklarhet för några få till att i dag ingå i var konsumtionsmänniskas livsföring. När semmelbullen började ätas i Sverige på 1700-talet var det uteslutande det översta samhällsskiktet som hade råd eftersom socker och vitt mjöl var ovanligt och dyrt. (Att vår kung en gång föråt sig på semlor säger förresten något om den mytbildning som frosseriet hade kopplat till överheten.) (Den varma mjölken (hetvägg) som var standard till semlan skulle också syfta till att lösa upp en annars torr och gammal vetebulle — färskvara var inget att räkna med.)
Semlan blev det välkomnade startskottet på fasteperioden där motsvarigheten är den spektakulära karnevalen hos katolikerna. Det är givetvis få av de köande till Stockholms bagerier som ser semmelätandet som någonting annat än tradition och njutning. Semlan dyker numera upp redan i december, då kryddad med saffran, och brukar sedan finnas att köpa stora delar av våren. Fasta i dag är reglerad utifrån helt andra premisser än religiösa, och frosseriet är något nutidsmänniskan dagligen måste parera (därav den ständigt växande hälso- och gå ner i vikt-industrin). Om det förr kretsade kring att tjäna Gud genom att avstå sinnliga frestelser enligt högre etiska och religiösa ideal, handlar det i dag om att ha en snygg kropp, att se ung ut längre (vilket begränsat kaloriintag leder till), samt socialt ansluta sig till den kategori av människor med samma slags ”sundhetsvärderingar”. Jesu lidande på korset manifesterar en avmagrad och plågad man och kristendomen är på många sätt späkningens religion, men inte för den egna sociala vinningens och statusens skull utan för att de jordiska begären tar oss bort från Gud.
Vädret klarnar. Himlen öppnar sig och molnen skingras. Jag sitter i köket, har det snöbeklädda mandelblomsträdet på balkongen i blickfånget. Det är underliga tider vi lever i. Kanske blir godsakerna en flykt till barndomens naiva tilltro till det lilla livets perfektion. Ett glädjeämne i stunden. Ett förlorande i den omedelbara njutningen. Ett avbrott i rationalitetens krav på sinnenas försakelse. Hemfallen åt det banala hos ett enkelt bakverk, omfamnar vi lastens låga tjusning.
-
Nedslag: Kulturhuset
Det är den 1 februari. Stockholm är grått, blåsigt, inte särskilt intagande. Åhlénsvaruhuset: en tegelkoloss med ett gyllene jätteur. På Sergels torg kramar snålblåsten kinderna och himlens vita täcke sänker sig över schackrutiga gatstenar, trafiksurr och kommersens brus. Färg sipprar genom diverse ljusanordningar på glasobelisken i fontänen eller bryter fram ur Kulturhusets bjärta affischer som klär vad som en gång kallades Lava och var ett slags ungdomsgård. Vissa skulle hävda att neonfärgerna gör sig bra mot den dystra betongen, men allt som syftar till att liva upp en arkitektoniskt kall miljö är dömt att framstå kompensatoriskt. Omvandlingen av de mytomspunna Klarakvarteren är redan ett halvt sekel och tillräckligt begråten, men dess påtagliga uppbrott med det gamla, förmedlas fortfarande genom citys numera uppsminkade ödeläggelse. Ett halvt sekel är snart även den epok som är huvudföremål för utställningen högst upp i kulturhusbyggnaden — mitten av 1970-talet — och den japanske fotografen, Masayoshi Sukitas samling av fotografier av David Bowie.
Jag inser att jag inte varit här på flera år. Först var det pandemi och sedan, eller parallellt med den, en omfattande renovering av ”grinden mot Plattan”. Men det mesta är sig likt, visar det sig. Det första jag slås av när jag betalat entréavgiften och kliver in i det lackröda rum där de mest välkomponerade porträtten av Bowie hänger — högblanka och färgstarka i sin clownestetik — är de andra besökarna. Det är visserligen vardag och mitt på dagen, men publiken består uteslutande av individer jämnåriga med artisten; individer som spelade sin Ziggy Stardust på vinylspelaren och skickade efter platåstövlar per postorder från London när det begav sig. Inte konstigt, kanske. Men jag kan inte låta bli att undra om äldre artister som jag själv upptäckte i tonåren — där Bowie var given — har blivit inaktuella för dagens unga.
Fotografierna andas androgynitet och experimentlusta och fick säkerligen ett och annat ögonbryn att höjas då, för femtio år sedan. Men nu? Kompositionen är högst medveten och med artistens karismatiska persona i centrum, men radikala? Nej. De som upptäcker Bowie i dag kan inte svepas med av nostalgi som minnet av den knastrande vinylnålen eller den uppståndelse hockeyfrillan väckte när den först syntes i Sveriges skolors korridorer. De unga får skapa sin egen relation till Bowie som jag gjorde när jag sexton år gammal sjöng med i ”Suffragette City” från den nymastrade CD:n. Bowie var ju bara en av alla ikoner från den tiden. Iggy Pop, Lou Reed och Marc Bolan (som alla figurerar på ett eller annat sätt i utställningen) hade samtliga det. De bröt ny mark musikaliskt och visuellt och representerade på lite olika sätt motsatsen till det nedklädda, proggiga och glamourfientliga 70-talet. De var rebellerna i ett konformt och estetiskt underutvecklat årtionde.
Det var för övrigt genom Marc Bolan som Sukita kom i kontakt med Bowie första gången och de fann varandra, som det heter. Att deras konstnärliga visioner överensstämde kom att visa sig från perioden med albumet ”Aladdin Sane” (1973) till ”Heroes” (1977). Spåren av samarbetet har fått nästan lika stor genomslagskraft som musiken och skivomslaget till ”Heroes” har blivit ett av de mest kända i populärmusikhistorien. Risken när överexponerade artister ska visas på fotoutställningar är annars att konceptet upplevs tomt och uttjatat. Kanske har man sett fotografierna intill leda och är redan trött på dem. Men så är det inte här. Det mesta i samlingen är faktiskt nytt för mig. Dessutom finns här korniga vardagsbilder från världsstjärnans Japanbesök som har sin charm för att de är väsensskilda de hårt iscensatta studiobilderna. Ibland ser Bowie till och med lite obekväm ut, huvudet längre än medpassagerarna i Tokyos tunnelbana eller med en cigarett i mungipan på en av huvudstadens sidogator. Och där Sukita vanligtvis arbetar utstuderat med färg, form och ljussättning, är dessa snaphots mer av en dokumentation av duons ”lediga tid” tillsammans.
Mot slutet vill jag dock tillbaka till det lackröda rummet och på nytt fångas av atmosfären i sviten som är Sukitas starkaste (de nyare fotografierna har inte samma aura). Här behövs ingen ljudläggning med gamla Bowiehits, det hade stört och jag kan till och med vara utan de övriga rockstjärneporträtten (Iggy Pop och Joe Strummer dyker upp bland andra). För genom denna svit, hur regisserad den än är, lyser vänskapen, ömheten och den ömsesidiga respekten igenom. Det räcker för att jag ska gilla vad jag ser.
SKISSER UR VARDAGEN 