Att stövla hem med barnvagn och något slags får runt halsen, se de feststapplande, de festtrippande sällskapen i grått och gredelint. Prata med mamma och pappa i telefonen och höra klockan svälja timmar på det nya året. Svänga i rondellen. Kasta ett ögonkast på bebisen med slutna ögon i vagnen. Ha kvar hjärtklappning och varma känslor från vänner, de nära som jag vill följa in i det okända. Höra mig själv säga något flåshurtigt om hopp och optimism till min moster som jag väcker med en hälsning. Sena eller tidiga nyårshälsningar beroende på hur man ser det. Något svävande, men uppriktig utläggning för väninna om barnen som biljetten till att inte kunna undvika livet och att därigenom bli mer levande. Vackra gåvor i form av egenkomponerade blombuketter med mimosakvistar och bulliga vaser. Blekrosa orkidéer i krispigt cellofan. Skaldjur som badar i saffran och chokladkaka på franskt vis. Fästmannens kokkonster, och enstaka glitterregn framför Filadelfiakyrkans vita fasad. Det smäller mindre än vanligt. Champagnen har rymt sin bästa temperatur i de munnade glasen på marmorbordet.
Kategori: Text
-
31 december
Min väninna läser samma rader i H:s senaste roman som jag avverkar i soffan hemma i vardagsrummet. Under tiden händer exakt det som står på sidorna i verkligheten. Och det händer hennes mamma. Jag har känt dem i trettiofem år. Vi satt på en uteservering för inte alls länge sedan och drack bubbel och pratade om valresultatet. Jag är så ledsen. Julen blev inte som jag hoppats. Vi var sjuka och jag öppnade julklappar i feberyra . Min vän, tillika min väninnas mamma ligger på sjukhus. Jag är så ledsen.
-
Saker som flimrar förbi
# Punkthusen på Reimersholme när vi far över Västerbron. Som rökpelare ur ett dödsrike. Slöjor av vindar och sol. Snön är ett underbart dis och vintern är lika mycket klarhet som ensamhet. Att gå på de tysta gatorna och vara innesluten i sig själv. Jag har sett dem förut: människorna som i sina världar låter halsduk och täckejackekrage avgränsa tankar och bryderier.
# Mannen i Teslan med parkeringsboten fladdrandes och piskandes mot framrutan. Bakom honom: Drottninggatans krimskrams. Kulörtheten i den kuperade sträckan upp mot Strindbergshuset. Jag läser hans citat och deras rättframhet får mig att le. Något säger mig att citaten aldrig hade graverats in i dag. För mycket ängslighet. Alla är rädda att trampa på tårna och alla blir trampade på fötterna.
# Träden längs Vanadisvägen. Vita, vita, vita. Gatan: som att kliva in i en iglo. Tysta steg och tysthet hemma när lillan sover. Mina barn, mitt allt. De ger liv. De uppmärksammar ens dåliga sidor, tar fram ens bra sidor. Om de visste hur de med sina små ansikten, sin lugnande kroppsvärme, sin mjuka, såhär års lite torra hud och sina fjuniga huvuden skapade mening även i de svåraste stunderna. Plötsligt tänker jag på det som Cioran skrev om att han lättare skulle kunna styra ett land än bemästra ett familjeliv.
# Julen närmar sig. Doften av hyacint och kryddnejlika. Granbarren är min favorit. Allt med jul och doft är välkommet. Häromveckan kraschade datorn och med den nya som jag inhandlade på ett tyskt elektronikpalats går allt snabbare och smidigare. Skrivandet blir som att svälja fransk parfait. Lätt, luftigt, lite sött. Ja, datorn luktade sött när den plockades ur sin förpackning. Men mer än julen ser jag fram emot att få kliva in i ett nytt år … Det är oändligt fyllt av vemod — åren till döden och utplåningen krymper — och av lycka när det kravlösa januari tar vid, när något växer ur frusen mark och vardagen lägger sig som den utmattade i en nyss bäddad säng med krispigheten från mangelns malande rörelser i sig.
-
23 november
Klockan visar 01.55 och jag hör plogbilen skramla. Så dags, tänker jag. Jag kan omöjligt somna om efter att ha vaknat och legat och vridit mig i sängen en bra stund. Jag känner mig pigg samtidigt som halsen ömmar och huvudet värker en smula. Natten är tung med mörker och avskärmning och det är obegripligt att jag kan vara så klar i sinnet.
Det sista jag tänkte på innan jag somnade var hur snabbt min bebis tar sig fram över golven. Hon har i princip varit i ett förstadium till krypande sedan hon fyllde sex månader för ett par veckor sedan, men nu färdas hon mellan de få rummen i lägenheten som om det vore det mest självklara i världen. Och från att hon krälade fram eller utövade vad som liknade ett tämligen ineffektivt torrsim till att hon nu gör regelrätta kryprörelser i betydande hastighet. Det var som om det plötsliga avancemanget i hennes utveckling också gjorde mig stressad. Ska hennes bebisgudom snart försvinna?
Jag brukar välkomna utvecklingssprången även när de kommer snabbt och snarare förbanna mig att jag legat steget efter ett par gånger. Jag har heller inte upplevt att tiden går sådär rasande fort som en del föräldrar vittnar om — men såklart alltid nickat och hållit med när den berömda frasen uttalas. Men känslan i magen inatt var: Nej, det går för fort! Ta inte min bebis ifrån mig! Och med bebis menar jag det hjälplösa knytet som inte kan ta sig fram för egen maskin, som är helt beroende av ens omsorg. Kanske var det den första smaken på frigörelsen som sköljde över mig.
För bland det bästa jag vet under dagen är att betrakta hennes underbart söta och näpna ansikte medan jag håller upp henne efter matning eller pussa på hennes varma, höga och lite framskjutna panna som doftar och smakar så gott. Sedan förstås prata med henne, besvara hennes otaliga leenden och klokskap i blicken som fixerar närvaron i mig, tar mig till en oslagbar känsla av att tiden bara är här och nu. Att kommunicera med henne är lätt och det är en ynnest att få vara med henne i det här mycket speciella stadiet. Inatt blev jag påmind om att det inte är för evigt.
-
Snön fortsätter falla
// Pudret över min balkong. Som florsocker på en bakelse. Vad blommorna måste frysa! Sittdynan till den skrankliga balkongstolen: mumifierad. Den varma hösten svek växterna, sedan gjorde jag det. Plötsligt. Oförhappandes. Så vackert snön lägger sig. Fånigt, men jag ser det som en smekning. Silar himlen snön eller vilket raster faller flingorna genom?
// Snöregn är ett bättre ord än snögardin. Det sistnämnda låter otympligt. Men faktum är att snön sänker sig som en gardin. Det pågår ett skådespel utanför fönstret. När det regnar på film är det inte vatten utan mjölk, var det någon som sa. Snön liknar inte riktig snö utan artificiell sådan. Platons idealsnö.
// Så upptogs alla av vädret. Jag svär på väg till förskolan. Vagnen fastnar i minsta snödriva. Svenskar har ett sådant stoiskt temperament. Mina svordomar klingar ut i den prydliga stadsdelens lugna kvarter fyllt av folk som biter ihop. Det som började som något oskyldigt, vackert och vitt får svetten att bryta fram, frustrationen att stiga. Jag tvingas gå i körbanan som inte är mycket bättre än trottoarerna. Inställda tåg och bussar överallt. Varningar som utfärdas. Stanna hemma om du kan! Ge dig inte ut på vägarna! Extrasändningar där nyhetsreportrar från Sveriges television beger sig till parker för att se pulkaåkande barn, men de lyser med sin frånvaro. Det talas om snöåska och visas videosnuttar från ett nattupplyst höghusområde i Bredäng.
// Alldeles vitt utanför kvällsfönstret. Ljuden försvinner. Människor hukar sig på gatorna. Snön letar sig in innanför ögongloberna och efterlämnar mjuka, smältande stänk av kyla. Det är omöjligt att dra barnvagnen. Jag erbjuds hjälp över övergångsställena som är blockerade av snödrivor och försöker frammana en sorts julstämning när jag möts av julgranen vars grenar är tyngda i Vanadisrondellen. Jag försöker se något rent, ljuvligt och estetiskt tilltalande i detta så hastigt uppkomna vinterlandskap som snart ska förvandlas till ett grått trögflytande hav. Snöåska uppstår visst när havsvattnet som varit ovanligt varmt på östkusten den här hösten möts av minusgrader.
// Nu smälter allt. Snöskottarna från firman som lämnat in konkursansökan uppehåller sig på innergården. Så snabbt balkongen kläs av! Jag påminns om issjoken från mitt kylskåp häromveckan och hur de krympte i vasken. Ljusen brinner inomhus, någonting i mig räds att gå ut eftersom jag alltid har barnvagnen med mig, nästan aldrig går fritt längre.
-
Den första snön
Så föll det. Det första snöfallet. 07.40 visade klockan på spisen som går en minut före klockan på datorn och mobilen. Sedan upphörde de stora avgränsade flingorna att ramla ner från himlen. De hejdade sig som om de tagit fel på dag och kröp in i sina moln igen. Den här hösten har varit så varm. Jag har inte behövt hämta vinterkläderna på vinden, har gått utan halsduk, utan vantar och mössa, kunnat sitta utomhus och dricka kaffe, kunnat ha öppna fönster hemma utan att lägenheten kylts ner. Men imorse när vi traskade till förskolan var det rått och kyligt och flingorna föll på nytt över oss — klockan var nu närmare nio. Dock var jag inte säker på om det var snö eller regn, kanske den berömda cocktailen. Det var först i ett förbluffande soldis som träffade Dalagatan på vägen hem som jag tydligt kunde se att det var snö som tecknade sig i motljuset.
Ibland tänker jag att vädret är det enda som jag kan skriva om utan att förlora mig i spretigheter och stickspår. Vädret håller texten samman eftersom det är begränsat och samtidigt i rörelse. Det är svårt att skriva utan begränsningar! Väldigt mycket av min tid går annars till tankar och intryck som drar åt olika håll och som jag skulle vilja förmedla men som i majoriteten av fall stannar på insidan. Rena trivialiteter förstås, men som samtidigt vittnar om att det pågår ett liv där ute. Som med mannen som klev ut ur ICA-butiken härom kvällen och där jag såg på hela hans gestalt att han snart skulle tända en cigarett. När han stod vid övergångsstället Karlbergsvägen, Sankt Eriksgatan gjorde han en gest som om han mycket riktigt tände en cigarett, men jag skymtade ingen rök förrän efter en lång stund. Eller som med kvinnorna med barnvagnar som jag möter i min stadsdel dagligen — (reproducerade och utdragna ögonblick) — och som alltid tittar bort. Som stumma skyltdockor glider de fram, inkapslade i hårt packad bomull, blodfattiga, men välklädda, tomma på uttryck och därför utgörandes ett samlat, kollektivt samtida uttryck. Desto gladare blir jag när ett litet barn hejar oförblommerat från sin vagn eller om jag ser en hundvalp sticka ner sin trubbiga nos i trottoaren. Eller då jag tilltalas av mamman som ska hämta sitt barn på förskolan och som i tonfallet säger mig att hon känner en liknande föräldraalienation som jag själv fast hon är sprudlande, energisk, går med snabba steg.
Den priviligierade stadsdelens himmel spricker upp för att sedan sluta sig när jag sitter i mitt kök och bevittnar vädret. Färgen nu är inte blå, grå eller vit, den går inte att precisera eller bestämma. Lugnet är välsignelsen och synen av hustaken som tvättats blanka. Det är november och ett snöregn öppnade dagen.
-
17 november 2019
Inte än, men snart. Jag ser det framför mig. Jag förnimmer smaken. Vinddraget och doften av någon som ännu inte vet vad som väntar. Hon vars pyttelilla existens framträtt som en oskalad jordnöt, en brun, perfekt välvd, men knappt skönjbar böna på en svart skärm intill ett hål av bortstött inre vävnad.
Ansvaret och vetskapen om omöjligheten i uppdraget att skydda. De ofrånkomliga hindren på vägen. Som i att utvecklas och inte begripa någonting fullt ut förrän man önskar det ogjort. Vore det inte för kärleken, den oändliga, hade det varit svårt att fullfölja detta, som att tälja en diamant och spola ner den i handfatet. Jag står på Västerbron och behärskar staden samtidigt som den fullständigt behärskar mig, gör mig knäsvag.
Där inne kommer inte rovdjuren åt dig!
Lilla liv, vad du än tar dig för ska jag finnas där! Jag ska bära fram dig på mina axlar och dra dina fötter upp ur marken. Lilla liv, jag ska hålla dig hårt i handen när det verkar som om jorden är den ensammaste stjärna och tillvaron så outgrundlig att den sviktar! Lilla liv, jag ska minnas din oberördhet när kroppen blödde och tårarna inte visste något slut över utsikten att du skulle gå förlorad! Lilla liv, du är redan här —
-
Norén och champagne
Champagnen sköljs ner som raderna i Prosa 2020. Det är inte prosa, det är poesi. Och champagnen är gårdagens, men den bubblar fortfarande. Jag kan inte minnas när det svenska språket flödade, sprakade och överraskade såhär senast. Det för tankarna till Beckett och hans becksvarta romantrilogi. Det är modernt. Det är tidlöst.
Den blekt silvriga, hårda och kantiga pärmen rymmer på sidan centrerade meningar som följer på varandra i ett monologiskt hypnotiskt malande. Här finns inga punkter eller frågetecken som stör. Här glider bilder av kvinnor på en klippa eller magma som stelnat förbi. Här cirkulerar tanken på en känslolös mor, ärligheten mot en främling eller den avvisandes rädsla att bli avvisad. Här vävs ett nu och ett då samman. Och här får åldrandet trona och bre ut sig som den obegripliga erfarenhet som det är att förlora ens riktiga jag, enligt författaren. Diktjaget träffas av åldrandet som en blixt — det kommer alltså inte smygande — och är plötsligt märkt av sjukdom och kroppsligt sönderfall. Jaget är något så vackert tillika smärtsamt som ”havande med döden”.
Boken var en gåva från min fästman på förlovningsdagen. Jag vet att han alltid läser första sidan för att avgöra kvalitén. Champagnen hällde han upp och serverade till vongole.
Åldrandet hos Norén smalnar av världen, men breddar också perceptionen i en påtaglig och akut närvaro. Skrivandet blir en autencitetsakt snarare än ett bevis på duglighet eller jakt på berömmelse. I vad jag läser som ett sjukhusrum konstaterar jaget kallt att det är omgivet av ting som det inte kan namnet på. Norén återkommer till den rena känslan … Han använder ordet ”anorektisk”. Han skalar av och bygger på. Han prövar, stretchar och stryper språket, flätar nya associationskedjor. Och lika skicklig som han är på att balansera de filosofiska passagerna som jag vet att en del har svårt för är han sensitivt självklar i gestaltningen; som i den konkreta ögonblicksbilden av den döende kvinnan som åker tillbaka till den strand där hon en gång var förälskad och får en plastpåse fylld med vatten från havet av en ambulansförare.
Champagnens bubblor överlever i kylen. Jag märker en mycket liten skillnad mot gårdagens klunkar. Det finns saker som vi inte kommer runt, som är en del av vår universalerfarenhet och vårt existensvillkor. Jag läser mellan raderna i Prosa 2020 att det inte rör sig om kamp. Jaget värjer sig mot ordet ”tröst”. De kristallklara formuleringarna springer ur en hjärna som fungerar trots eller tack vare kroppens söndervittring, men det är ingen bitter klagosång även om det stundtals är mycket dystert (dock inte lika klaustrofobiskt som hos Beckett). Något behöver vi för att få fäste, klamra oss fast när slutet är nära. Språket är relingen. Det fortsätter tala genom sin odödlighet, genom sin evighetssträvan och sin skönhet. Språket blir en famn som den sista tiden i ensamhet inte kan bryta ner även om jag tror att Norén skulle vända sig i graven av en sådan metafor. Författaren tar med den enskildes död till döendets gemensamma upplevelse och är på så sätt dennes vapen och makt, ett sista korståg mot sin egen förgängelse. Men man kan också välja att se det som det så rörande heter på ett ställe i boken: det är inte människan som dör från världen utan världen som dör ifrån henne.
-
Noterat
Rosenbuskarna i Vanadisrondellen och nedanför Rödabergsbrinken blommar. Rosa, klotrunda huvuden som lyses upp av bilarnas svepande framlyktor.
-
Morgon i oktober
Kaffe och croissanter är mitt bränsle. En grå dag rullas ner framför ögonen. Himmelen: tjock och kritvit. Ändå är ljuset grafitfärgat och ljungen på kaféets uteservering den enda färgklicken i gatubilden. Jag vecklar in den sovande bebisens händer i overallen, drar upp dragkedjan och lägger hennes filt över mina ben. Kaffet serveras i en lerkopp utan handtag, croissanten är för stor för fatet. Jag är ensam på randen av korgstolar intill husfasaden och skymtar människor passera i ögonvrån, men är alltför upptagen av boken som jag precis öppnat för att direkt lägga märke till dem. Uppriktigt sagt lägger jag mest märke till gatustädfordonen, leveranslastbilarna, högtrycksspolningsskåpbilarna och så vidare. De bullrar, dundrar, vispar, spolar och brummar och är morgonpigga som småfåglar.
Utomhus handlar det om att bebisen inte ska bli nedkyld. Inomhus är det tvärtom, hon får inte bli för varm med följden att hon vaknar så fort jag försöker lirka ur henne ur overallen. Termometern visade sju grader i morse. Sju grader. Jag resonerar med mig själv om vad en sådan temperatur kräver för ytterkläder. Det är inte särskilt kallt, men mina händer är avdomnade när jag rullar vagnen hemåt. Förkylningar kommer och går bland nära och kära. Utanför Ritorno står en beige Dodge, en typisk pick-up truck som jag annars oftast ser parkerad på Västmannagatan. Får för mig att den ägs av den råbarkade mannen som brukar rasta en jättelik Rhodesian Ridgeback i omårdet.
Jag känner mig som en udda fågel, känner att jag inte passar in. Mammorna är påfallande smala och deras dubbelvagnar gör att de ser skrattretande små ut bakom suffletterna. Papporna bär keps. Jag tänker mycket på mat, på skrivande och alla romanförsök som jag inser inte hade varit sämre om jag kallat dem färdiga. Hur jag tyckte att jag fick till slutet på ett sådant försök cirka februari 2019, men att jag när jag läste slutet senare inte drabbades av samma känsla som jag varit i när jag skrev det. Vi är snart hemma. Fukten letar sig in under kappan och upp längs halsen.
Den vakna bebisen ler stort mot mig i babygymmet. Jag är lite svullen av croissanten, inte det minsta piggare av kaffet. Nyligen läste jag också mobilanteckningar från en utflykt som jag gjorde till området där jag bestämt att romanen skulle utspela sig. De sade mig ingenting nu några år senare. De var för allmänt hållna, för ospecifika. De hade kunnat teckna nästan vilken sovstad som helst. Det som jag minns mest från den eftermiddagen var färden på tunnelbanans gröna linje. På Slussen trängde sig en äldre pappa in med sin vagn och knuffade till mig varpå jag sade någonting om att han kanske kunde vara lite hövligare. Då firade han av en blick som skar som en kniv genom smör och sade med lika mycket frenesi som kyla i rösten: Då skulle du ha varit med i Tokyos tunnelbana på sjuttiotalet.
En kondens lägger sig runt Torsplans två fallostorn. Jag tycker många människor i Vasastan ser olyckliga ut, som om de saknade förmåga att njuta, som om de inte var i kontakt med sig själva utan ständigt utanför sina tuktade kroppar.
Den vackra murgrönan på fastigheten i hörnet Vanadisvägen, Dalagatan är illröd som ett rödljus. Det är som om löven blödde eller befann sig i en uppspänd ugn och höll på att brinna upp. Medan andra löv faller till marken sitter dessa kvar. Deras trådverk är målarduken och huset deras hem. På nyheterna rapporteras det om konkurser. Min fästman berättar att ställe efter ställe klappar igen i kvarteret.
SKISSER UR VARDAGEN 