Kategori: Text

Fettisdag

Snön väller ner. Paraplyer fälls upp. Människor vadar längs gatorna. Det är fettisdagen, men jag kommer vägra köerna utanför bageriernas ångande butiker. Jag hörde bagaren hos Lillebrors säga till en kund häromdagen: ”Förra året sålde vi 9 000 semlor, i år siktar vi på 10 000 stycken”.

Grädde spritsas ut, det skärs glipor i ljusa vetekuddar och i dem pressas knaprig mandelmassa ut. Jag har redan ätit flera i år, fler än vad jag kan räkna till. Den nyvispade grädden och det saftiga kardemummabrödet parat med den sega, söta massan av tillika delar söt- och bittermandlar konkurrerar såhär års ut kanelbullar, chokladbiskvier och äppelmunkar. Stunden på eftermiddagen då semlan glider ner tillsammans med cappuccinon eller det mjölksskummade bryggkaffet: ett andrum. Min fästman säger att kanelbullen är ett skäl att bo i Sverige och vi förenas på den punkten. Det kan bara förmörkas något av den diabetes som finns i släkten, av den lätt skamfyllda känslan när andra ler och säger: ”Klart man kan unna sig en bulle ibland!”, eller av mitt samvete när jag skärskådar min veckokonsumtion av allt sådant som blivit tabu: socker, fett och vitt mjöl. Mina försök till det nyttiga livet — som jag är väl bekant med — utmynnar allt som oftast ut i livsnjutarens omfamning och efterföljande lycka av sådant som denne förvägrat sig en tid: kolhydraterna. Nu var det länge sedan jag var så sträng mot mig själv att jag till och med avstod tårta om någon fyllde år, åt alternativa produkter som kostade skjortan och var allmänt fixerad vid vad som uppfyllde kraven på ”hälsosamt”. Därtill har jag fransmännen i åtanke; de som äter efterrätter såväl till lunch som middag och där emellan en liten ”pâtisserie”, men där portionerna avslöjar varför det inte syns på dem. Ja, allt med måtta, som de gamla grekerna sa.

Semlorna — med ursprung som så mycket av så kallade svenska traditioner, i Tyskland — har kommit att associeras med överflödet som förr endast var en självklarhet för några få till att i dag ingå i var konsumtionsmänniskas livsföring. När semmelbullen började ätas i Sverige på 1700-talet var det uteslutande det översta samhällsskiktet som hade råd eftersom socker och vitt mjöl var ovanligt och dyrt. (Att vår kung en gång föråt sig på semlor säger förresten något om den mytbildning som frosseriet hade kopplat till överheten.) (Den varma mjölken (hetvägg) som var standard till semlan skulle också syfta till att lösa upp en annars torr och gammal vetebulle — färskvara var inget att räkna med.)

Semlan blev det välkomnade startskottet på fasteperioden där motsvarigheten är den spektakulära karnevalen hos katolikerna. Det är givetvis få av de köande till Stockholms bagerier som ser semmelätandet som någonting annat än tradition och njutning. Semlan dyker numera upp redan i december, då kryddad med saffran, och brukar sedan finnas att köpa stora delar av våren. Fasta i dag är reglerad utifrån helt andra premisser än religiösa, och frosseriet är något nutidsmänniskan dagligen måste parera (därav den ständigt växande hälso- och gå ner i vikt-industrin). Om det förr kretsade kring att tjäna Gud genom att avstå sinnliga frestelser enligt högre etiska och religiösa ideal, handlar det i dag om att ha en snygg kropp, att se ung ut längre (vilket begränsat kaloriintag leder till), samt socialt ansluta sig till den kategori av människor med samma slags ”sundhetsvärderingar”. Jesu lidande på korset manifesterar en avmagrad och plågad man och kristendomen är på många sätt späkningens religion, men inte för den egna sociala vinningens och statusens skull utan för att de jordiska begären tar oss bort från Gud.

Vädret klarnar. Himlen öppnar sig och molnen skingras. Jag sitter i köket, har det snöbeklädda mandelblomsträdet på balkongen i blickfånget. Det är underliga tider vi lever i. Kanske blir godsakerna en flykt till barndomens naiva tilltro till det lilla livets perfektion. Ett glädjeämne i stunden. Ett förlorande i den omedelbara njutningen. Ett avbrott i rationalitetens krav på sinnenas försakelse. Hemfallen åt det banala hos ett enkelt bakverk, omfamnar vi lastens låga tjusning.

21 februari, 2023
Nedslag: Kulturhuset

Det är den 1 februari. Stockholm är grått, blåsigt, inte särskilt intagande. Åhlénsvaruhuset: en tegelkoloss med ett gyllene jätteur. På Sergels torg kramar snålblåsten kinderna och himlens vita täcke sänker sig över schackrutiga gatstenar, trafiksurr och kommersens brus. Färg sipprar genom diverse ljusanordningar på glasobelisken i fontänen eller bryter fram ur Kulturhusets bjärta affischer som klär vad som en gång kallades Lava och var ett slags ungdomsgård. Vissa skulle hävda att neonfärgerna gör sig bra mot den dystra betongen, men allt som syftar till att liva upp en arkitektoniskt kall miljö är dömt att framstå kompensatoriskt. Omvandlingen av de mytomspunna Klarakvarteren är redan ett halvt sekel och tillräckligt begråten, men dess påtagliga uppbrott med det gamla, förmedlas fortfarande genom citys numera uppsminkade ödeläggelse. Ett halvt sekel är snart även den epok som är huvudföremål för utställningen högst upp i kulturhusbyggnaden — mitten av 1970-talet — och den japanske fotografen, Masayoshi Sukitas samling av fotografier av David Bowie.

Jag inser att jag inte varit här på flera år. Först var det pandemi och sedan, eller parallellt med den, en omfattande renovering av ”grinden mot Plattan”. Men det mesta är sig likt, visar det sig. Det första jag slås av när jag betalat entréavgiften och kliver in i det lackröda rum där de mest välkomponerade porträtten av Bowie hänger — högblanka och färgstarka i sin clownestetik — är de andra besökarna. Det är visserligen vardag och mitt på dagen, men publiken består uteslutande av individer jämnåriga med artisten; individer som spelade sin Ziggy Stardust på vinylspelaren och skickade efter platåstövlar per postorder från London när det begav sig. Inte konstigt, kanske. Men jag kan inte låta bli att undra om äldre artister som jag själv upptäckte i tonåren — där Bowie var given — har blivit inaktuella för dagens unga.

Fotografierna andas androgynitet och experimentlusta och fick säkerligen ett och annat ögonbryn att höjas då, för femtio år sedan. Men nu? Kompositionen är högst medveten och med artistens karismatiska persona i centrum, men radikala? Nej. De som upptäcker Bowie i dag kan inte svepas med av nostalgi som minnet av den knastrande vinylnålen eller den uppståndelse hockeyfrillan väckte när den först syntes i Sveriges skolors korridorer. De unga får skapa sin egen relation till Bowie som jag gjorde när jag sexton år gammal sjöng med i ”Suffragette City” från den nymastrade CD:n. Bowie var ju bara en av alla ikoner från den tiden. Iggy Pop, Lou Reed och Marc Bolan (som alla figurerar på ett eller annat sätt i utställningen) hade samtliga det. De bröt ny mark musikaliskt och visuellt och representerade på lite olika sätt motsatsen till det nedklädda, proggiga och glamourfientliga 70-talet. De var rebellerna i ett konformt och estetiskt underutvecklat årtionde.

Det var för övrigt genom Marc Bolan som Sukita kom i kontakt med Bowie första gången och de fann varandra, som det heter. Att deras konstnärliga visioner överensstämde kom att visa sig från perioden med albumet ”Aladdin Sane” (1973) till ”Heroes” (1977). Spåren av samarbetet har fått nästan lika stor genomslagskraft som musiken och skivomslaget till ”Heroes” har blivit ett av de mest kända i populärmusikhistorien. Risken när överexponerade artister ska visas på fotoutställningar är annars att konceptet upplevs tomt och uttjatat. Kanske har man sett fotografierna intill leda och är redan trött på dem. Men så är det inte här. Det mesta i samlingen är faktiskt nytt för mig. Dessutom finns här korniga vardagsbilder från världsstjärnans Japanbesök som har sin charm för att de är väsensskilda de hårt iscensatta studiobilderna. Ibland ser Bowie till och med lite obekväm ut, huvudet längre än medpassagerarna i Tokyos tunnelbana eller med en cigarett i mungipan på en av huvudstadens sidogator. Och där Sukita vanligtvis arbetar utstuderat med färg, form och ljussättning, är dessa snaphots mer av en dokumentation av duons ”lediga tid” tillsammans.

Mot slutet vill jag dock tillbaka till det lackröda rummet och på nytt fångas av atmosfären i sviten som är Sukitas starkaste (de nyare fotografierna har inte samma aura). Här behövs ingen ljudläggning med gamla Bowiehits, det hade stört och jag kan till och med vara utan de övriga rockstjärneporträtten (Iggy Pop och Joe Strummer dyker upp bland andra). För genom denna svit, hur regisserad den än är, lyser vänskapen, ömheten och den ömsesidiga respekten igenom. Det räcker för att jag ska gilla vad jag ser.

16 februari, 2023
15 februari

// Babyns ansikte när hon sover lutad mot gosedjurshästen: en idealbild i sinnevärlden.

16 februari, 2023
Ångest

Ångest kan jämföras med yrsel, skriver Kierkegaard och fortsätter: ”Den, vars öga kommer att skåda ned i ett gapande djup, han får yrsel. Men vad är orsaken? Det är lika mycket hans öga som avgrunden; ty om han inte hade stirrat ned …”.

Ångest är svaga ben, tryck över bål och barm, en lätt paus i andningen, ett tigande inför sig själv och andra. Avgrunden är valens omslutande mekanismer. Varför så? Varför inte si? Kierkegaard kopplar som bekant ångesten till friheten där ångesten blir en självisk upptagenhet vid oförmågan att hantera friheten. Han skriver: ”I ångesten finns möjlighetens själviska oändlighet, som inte frestar som ett val men snärjande ängslar med sin ljuva ängslan”.

Ångesten tar en i sitt våld för att fjärma en från sig själv och omgivningen. Ångesten är en ensam känsla. Den alienerar och skapar irrgångar och slutna rum i vilka man står fullständigt kall, avskärmad samtidigt som ens inre är eld och lågor.

Ångest transporterar en till nuet och bort från det på samma gång. Jag minns en dag i maj för ett par år sedan då häggen och syrenen stod i full blom och jag promenerade — likt många med mig — i mitt närmaste grönområde, Hagaparken. Jag minns den intensiva blomningen som kantade Brunnsvikens stilla vatten och omgärdade Gustav den III:s slott som med sin gulbleka fasad tornade på höjden invid udden som så småningom leder en bort från parkens planerade grönska till skogens ostyriga motsvarighet. Jag minns det knastrande gruset under fotsulorna som om det var i går. Jag minns fågelsångens spretiga melodislingor genom de fuktiga trädkronorna. Jag minns surret från insekterna som intagit de vippande syrenklasarna i violett och lingonrött. Jag minns dofter som för alltid kommer påminna mig om min studentdag då mamma bar in stora sjok med syrener och satte i vaser. Jag minns solens pigga strålar som utan att förhäva sig satte pricken över i:et denna sköna majdag. Ändå är det inte skönheten, dofterna och det vackra vädret som gör att jag minns — hade det bara varit det hade dagen passerat som vilken vacker vårdag som helst. Nej, det var att jag den dagen hade drabbats av en förgörande ångest som gjorde skönheten och värmen olidlig, ja, plågsam och därför oändligt mättad, ännu mer intensiv. Jag förmådde inte njuta av promenaden som tog mig till Koppartälten och tillbaka, tvärtom led jag av ett konstant illamående och säkert också yrsel (och där och då hade jag nog hellre vandrat i regn och snålblåst). Men krocken mellan de intagande miljöerna och mitt inre i upplösning fick detaljer som jag inte trodde mig ha registrerat på grund av mitt sinnestillstånd, att paradoxalt nog lagras i minnet, att få fäste där.

I dag kan jag blicka tillbaka och se dagen som ett uttryck för hur livets tillstånd av konflikt där det råder kollisionskurs mellan den inre föreställningsvärlden och den yttre inramningen, uppbär ett särskilt värde. Och jag kan se hur en närmast fysisk smärta kantad av ett ljuvligt, harmoniskt lugn ristar sig särskilt hårt i en. Konflikttillståndet är i stunden knappast så bitterljuvt, intressant och förföriskt som det i efterhand framstår som. Men för att förstå känsloförnimmelsen som den artar sig där och då liksom nu, går det inte att se det på något annat sätt än att ångesten uppvisar dimensioner och nyanser som bara den som inte väjer för avgrunden kan få fatt i.

8 februari, 2023
Skyddet

I offentligheten är den ett skydd. Så har det varit ett tag. Men kanske är det värre — ja, tillåt mig att uttrycka det så — än någonsin? Jag ser människorna som befolkar städerna. De som åker kors och tvärs under tiden som de stänger in sig i en sfär av eskapistiska filter. Filter av söta belöningar. Av lockande överdrifter och smaksatta ytligheter. Av de slipade fiktionernas förförelsekraft; de sensationella händelsernas magi. Ingen saknar distraktionen — jag kan räkna upp allt från tonåringar till pensionärer — som det innebär att slippa den sega bussresan, att förtränga den mörka tunnelbanefärden, att kväva väntan på den försenade väninnan, undvika tjatet från barnen, motverka ledan under det inte alls så lyckade restaurangbesöket och så vidare. Skyddet låser in, fjärmar och skärmar av. Det är en förträfflig uppfinning. Det är tristessens bekämpare och rastlöshetens riddare. Det är tidsuppfattningens smidiga förgörare och nyfikenhetens konung. Det är dopaminets diktering och teknologins gudagåva. Men själv kan jag inte komma från känslan av att jag under de bortglidande ögonblicken då folk försvinner, ges en ensam, mycket exklusiv tillgång till världen.

3 februari, 2023
Vardag och arbete

Julledigheten blev en pärs. Sjukdomarna föll som regnet denna råslagna vinter. Rutiner gled oss ur händerna. Jag förbrukade en skog av näsdukar. Det sovs dåligt. Det åts dåligt. Det var en hel del dåligt humör även om vi bitvis skämtade om och skrattade hjärtligt åt eländet.

Men när en period upplevs tuff, ibland på gränsen till vad man klarar av (även om man klarar rätt mycket) är det en befrielse att ta sig ut på andra sidan. Att den där månaden av uppförsbacke övergår i en behaglig nedförslutning som uteslutande handlar om att man får vara frisk. Att man orkar. Att man sover. Sådana basala saker som är lätta att inte uppskatta när vardagen rullar på utan större motstånd.

Det snöblandade regnet vräker ner från himmelen och en fredag i januari ser folk märkbart krökta ut, som om de kämpade särkilt dagarna före årets första lönekuvert dimper ner. Kanske kämpar de med oro av annat slag också. Det sprängs och skjuts i min hemstad. Det kostar att diska i diskmaskin och ha el-elementen på i hushållen. Det är fortfarande mörkt och långt till sommaren. Jag börjar smått drömma om våren och fågelsången, om uteserveringarnas viloplats för den promenerande modern, om dammet som kittlar näsgångar och vittnar om varmare tider fastän kylan ligger kvar i marken, dröjer sig och nätt och jämnt släpper igenom dofterna genom det vinterhöljda ytskiktet.

Det händer att jag får för mig att jag borde vara ute i den stora världen, att jag borde uträtta något betydelsefullt, att min kapacitet inte bara ska läggas på barn och hushåll. Att livet blir litet såhär. Och samtidigt, tiden när barnen är små är kort och kommer aldrig tillbaka. Jag får den här chansen nu medan chansen till att göra annat finns kvar. Beslutet landar och har de senaste två och ett halvt åren landat i samma sak: jag vill inte gå miste om detta! Och jag har inte ångrat en sekund den tid — även när det varit som jobbigast — som jag lagt på mina barn.

Min mormor och farmor tillhörde hemmafrugenerationen, den där kvinnorna oftast inte arbetade om de hade familj och därför aldrig fick förverkliga sig genom ett yrkesliv som jag är säker på hade varit såväl min mormor som min farmor till gagn. De borde ha studerat och utvecklat en karriär av något slag. Redan för babyboomkvinnorna, den så kallade efterkrigsgenerationen var saker och ting annorlunda … För att inte tala om alla efterföljande generationers kvinnor i Sverige och stora delar av västvärlden. Att vara hemma med barn har sedan 1970-talet betraktats som udda, suspekt, ja, en smula apart eller endast förunnat en ekonomiskt priviligerad överklass. Motsatsen till vad som var otänkbart för sextio år sedan är i dag så gott som det allenarådande och avvikelser från normen ses på med samma misstänksamhet som när min farmor i sin ungdom ville studera vid universitetet.

Härom veckan skummade jag ingressen till en artikel i Svenska Dagbladet om att unga inte först och främst letar efter självförverkligandet i yrkeslivet längre. Redan runt millenniet ansågs en anställning mossig och frilanstillvaron upphöjdes till det nya — en eftergift av att det blivit svårare att få fast anställning eller för att formen blivit förlegad? Kanske en kombination. Jag minns praktikplatserna som sköljdes över en där man skulle vara tacksam över att gratisarbeta med tron om en framtida anställning som alltid uteblev. Lojaliteten mellan arbetsgivare och arbetstagare hade börjat ifrågasättas. Och nu senast under pandemin kom sätten vilka vi arbetar på att förändras ytterligare med digitaliseringens alla redskap till hjälp. Inte bara hemarbetet blev legitimt utan också den kringflackande, obundna jobbstilen som dessutom framstod som mer flexibel och välgörande än att sitta inklämd mellan trånga kontorslandskaps ljuddämpande skärmar.

Där mina generationskamrater, åttiotalisterna inte verkade tänka på något annat än karriärklättring, positionering och hur de bäst skulle marknadsföra sig själva som vandrande reklampelare tycks yngre människor numera ha större integritet och inte vara lika fångade i idén om arbetet som förlösande av lycka eller ha pengar som enda drivkraft. I min farmors och mormors fall fanns det uppenbara begränsningar för kvinnor som ville ut i yrkeslivet, men det gick åtminstone att livnära sig på en inkomst. I krisens tidevarv är de ensamstående mödrarna de mest utsatta, de som ska betala hyra, räkningar och mat på en enda, ofta lägre inkomst. I storstäderna och framför allt Stockholm är boende- och levnadskostnaderna så höga att det är en omöjlighet att välja en tillvaro som för min mormor och farmor var det enda alternativet. Det krävs två inkomster.

Karen Blixen var 49 år när hon debuterade som författare. Min morfar blir 98 år i april. Tid finns att låta var sak ha sin tid, men så har jag heller aldrig styrts av sådant som materialism eller prestige. Visst kan jag längta efter en tydligare ekonomisk stadga, efter en annorlunda boendeform och efter nöjesresor. Men jag vet också vad som är viktigare än allt det där — de nära och kära, familjen, och att vara tillsammans med dem. Felvalen i tjugoårsåldern kändes som bortkastade år, som om jag saboterat mina chanser att hitta rätt. Nu när jag närmar mig fyrtio och fortfarande söker, känner jag en tillförsikt och framtidstro som jag inte var i närheten av i mitt desillusionerade, depressiva jag. Det som valde ett antiförhållande till världen, ett utanförskap inte grundat på styrka och visshet utan brist. Det tar tid att acceptera sig själv. Det tar tid att utveckla en passion, ett kall. Normerna förändras men en sak kvartstår: det finns ingen annan som kan ta ställning åt dig.

21 januari, 2023
Huset vid havet

Vi brukar ha en fin relation, havet och jag. En anledning till att jag längtar till huset i Skåne är att havet är så tätt inpå. En litterär föreställning är mannen som bor med Östersjön som granne och som varje dag förhåller sig till detta hav som aldrig beter sig likadant. Varje morgon antar det en ny färg, en ny struktur, nya rörelser och nytt ljud. Sedan genomgår det tusen och en skiftningar under dagen, kvällen och natten. Mannen upptas inte av någonting annat än dessa skiftningar. Havet talar till honom och berättar att han lever. Havet ger hans rötter en motvikt, hans oro en famn och hans leda en mening.

Att blicka ut över horisonten är att försvinna från sitt pågående liv och in i en dröm. Havet är en dröm och huset vid havet är en förbindelselänk mellan drömmen och verkligheten. Huset förankrar där havet sliter upp, men havet smeker också den själ som försöker slumra i huset där hjärnspökena bor.

Jag kände inte havet denna gång. Jag lyssnade efter det där jag låg med mina vinterhostningar. Drog in dess förmodade doft. Vilade min blick på vågorna innan ögonen blev trötta av huvudvärken. Jag hade inte svårt att skiljas från det den här gången. Dess råa gap vispade upp en luft som tillsammans med regnet letade sig innanför skinnet. Vi återvände till ett annat kustsamhälle, till en miniatyr av en storstad och det var en lättnad när bilens vindrutetorkare slutade slå.

12 januari, 2023
Det nya året

Att stövla hem med barnvagn och något slags får runt halsen, se de feststapplande, de festtrippande sällskapen i grått och gredelint. Prata med mamma och pappa i telefonen och höra klockan svälja timmar på det nya året. Svänga i rondellen. Kasta ett ögonkast på bebisen med slutna ögon i vagnen. Ha kvar hjärtklappning och varma känslor från vänner, de nära som jag vill följa in i det okända. Höra mig själv säga något flåshurtigt om hopp och optimism till min moster som jag väcker med en hälsning. Sena eller tidiga nyårshälsningar beroende på hur man ser det. Något svävande, men uppriktig utläggning för väninna om barnen som biljetten till att inte kunna undvika livet och att därigenom bli mer levande. Vackra gåvor i form av egenkomponerade blombuketter med mimosakvistar och bulliga vaser. Blekrosa orkidéer i krispigt cellofan. Skaldjur som badar i saffran och chokladkaka på franskt vis. Fästmannens kokkonster, och enstaka glitterregn framför Filadelfiakyrkans vita fasad. Det smäller mindre än vanligt. Champagnen har rymt sin bästa temperatur i de munnade glasen på marmorbordet.

1 januari, 2023
31 december

Min väninna läser samma rader i H:s senaste roman som jag avverkar i soffan hemma i vardagsrummet. Under tiden händer exakt det som står på sidorna i verkligheten. Och det händer hennes mamma. Jag har känt dem i trettiofem år. Vi satt på en uteservering för inte alls länge sedan och drack bubbel och pratade om valresultatet. Jag är så ledsen. Julen blev inte som jag hoppats. Vi var sjuka och jag öppnade julklappar i feberyra . Min vän, tillika min väninnas mamma ligger på sjukhus. Jag är så ledsen.

31 december, 2022
Saker som flimrar förbi

# Punkthusen på Reimersholme när vi far över Västerbron. Som rökpelare ur ett dödsrike. Slöjor av vindar och sol. Snön är ett underbart dis och vintern är lika mycket klarhet som ensamhet. Att gå på de tysta gatorna och vara innesluten i sig själv. Jag har sett dem förut: människorna som i sina världar låter halsduk och täckejackekrage avgränsa tankar och bryderier.

# Mannen i Teslan med parkeringsboten fladdrandes och piskandes mot framrutan. Bakom honom: Drottninggatans krimskrams. Kulörtheten i den kuperade sträckan upp mot Strindbergshuset. Jag läser hans citat och deras rättframhet får mig att le. Något säger mig att citaten aldrig hade graverats in i dag. För mycket ängslighet. Alla är rädda att trampa på tårna och alla blir trampade på fötterna.

# Träden längs Vanadisvägen. Vita, vita, vita. Gatan: som att kliva in i en iglo. Tysta steg och tysthet hemma när lillan sover. Mina barn, mitt allt. De ger liv. De uppmärksammar ens dåliga sidor, tar fram ens bra sidor. Om de visste hur de med sina små ansikten, sin lugnande kroppsvärme, sin mjuka, såhär års lite torra hud och sina fjuniga huvuden skapade mening även i de svåraste stunderna. Plötsligt tänker jag på det som Cioran skrev om att han lättare skulle kunna styra ett land än bemästra ett familjeliv.

# Julen närmar sig. Doften av hyacint och kryddnejlika. Granbarren är min favorit. Allt med jul och doft är välkommet. Häromveckan kraschade datorn och med den nya som jag inhandlade på ett tyskt elektronikpalats går allt snabbare och smidigare. Skrivandet blir som att svälja fransk parfait. Lätt, luftigt, lite sött. Ja, datorn luktade sött när den plockades ur sin förpackning. Men mer än julen ser jag fram emot att få kliva in i ett nytt år … Det är oändligt fyllt av vemod — åren till döden och utplåningen krymper — och av lycka när det kravlösa januari tar vid, när något växer ur frusen mark och vardagen lägger sig som den utmattade i en nyss bäddad säng med krispigheten från mangelns malande rörelser i sig.

16 december, 2022