Kategori: Text

Midsommarstaden

En enda lång städgata.

Ormbunkarna vajar stillsamt i en glipa mellan ett sjukhus och den park som jag en gång kallade björkarnas park. Inte för att här växer särskilt många björkar, de är nog i minoritet utan för att björkarna här är krökta, resliga och framträdande. De öppnar porten till bänkar där ingen sitter, till statyer föreställande gestalter som dansar eller vrider sig medan träden fäller av sina frön och knastertorra blad till den nedsänkta dammen. Närmare sjukhusbyggnaden med fönster där inget syns, med fönsterrutor av tom reflektion, hörs ventilationssystemen och småskaliga asfaltslabyrinter mynnar ut i varuintag.

Städgatan befolkas av turister. De går som om de vore de sista kvar i en evakuerad stad utan att förstå vad som föranlett evakueringen. En jordgubbsförsäljare slumrar vid sitt stånd. Några muslimer korsar gatan på väg till den lilla moskén vid magnoliaträden. En dos skärgårdsresenärer rullar väskor. En sista dos pliktskyldighet lämnar staden som sover, som vilar sig medan ritualerna pågår någon annanstans.

24 juni, 2023
Existensen

Som barn, kanske var jag runt fem år, hade jag känslan av att jag var ny, men inte världen. Att allt runt omkring mig hade en historia, en särprägel men inte jag. Färgerna, dofterna, föremålen, ritualerna, processerna hade funnits där länge och skapat ett avtryck som var mig främmande, men som skulle bli bekant över tid. Detta möte, som att vara en plats till låns, minns jag som hisnande. Med existensen trodde jag att jag skulle skapa en plattform, men allt som stod till buds var en livslång skola av att lära känna denna märkliga sfär. Heidegger sammanfattar det så enkelt:, man kastas in i världen. Alltså kastas man ut igen. Före, under och efter pågår historien som är det enda som förbinder oss med varandra över tid. Och för en själv blir saker och ting mindre främmande, men inte nödvändigtvis mindre gåtfulla, mer begripliga eller lättare. Man tvingas omfamna livsvillkoren.

Vackert så.

19 juni, 2023
Två riktningar

Antingen väljer jag att springa neråt stan, till citykvarterens innersta kärna. Till Klaras dova skuggor och köpstråkens idoga kämpande. Till den ryckiga gångens kvarter, till de tillfälliga besökarnas förvirring och till de kringflackande existensernas kånkande på sportväskor som aldrig sett en gymnastiksal. Till de smygrökande, smyghånglandes tonårsparen. Till de som inte bor här. Till allas hem. Hemlösheten har alla och inga bottnar. Jag studsar över tuggummibeströdda och av allehanda skräp nedsolkade trottoarremsor. Ut skjuter restauranger mellan sicksackande folkhopar; massorna är trögflytande spretande ögon av tunnelseende. I passagen som löper längs med Arlanda Express broderar de lätt fuktiga betongfickorna ut sig. Solen når knappt hit även en het sommardag och tunnelbaneuppgångarna sprutar ur sig den säregna underjordsfläkten som min barndom fylldes av. Bakgatornas råa sensualism utsöndrar en sorts undantag, ett hemlighetsmakeri. Här ligger vandrarhemmen för den som kanske måste vidare snart. Det säger klick i dörren och en man vars ryggsäck nog innehåller de flesta av hans ägodelar, går in. Varutransporter levererar till krogarnas köksingångar. Tidlösa byggnader varvas med postmodern kitsch och det som sedan ett halvt sekel utmärker stadsdelen: den brutala handens hermetiska kyla. Tobaksrök, bilavgaser och pockande parfymer ackompanjerar mina steg.

Eller också väljer jag en annan riktning … Tystnad och fågelkvitter. Bilars ihållande brus. Bussar med flera siffror. Undangömda tegelhus, ödetomter och trafiksystem som likt en bläckfisk kastar ut sina armar. Lummighet jämte den vackra gamla kyrkan. Ett spindelnät spänner över kyrkogårdens järnstaket och där innanför vajar syrener fylliga som vindruvsklasar. Det är maj månads sista dag. Det sköna vädret kommer och går. Molnen ger skarpare syn för att sedan låta pannan svettas ordentligt. Symmetriska kors på järnstängslet. Gravstenar som osar frid. Jag springer i ett slumrande paradis.

7 juni, 2023
Glimtar

Sankt Eriksgatan. En ambulans dånar fram i Vanadisrondellen. Strax efteråt: en akutläkarbil kör upp på trottoaren. På den breda, smått anonyma och inte sällan blåsiga boulevarden som löper mot Vanadisplan, ligger en kinakrog. Ambulansen liksom den efterföljande akutbilen stannar till vid restaurangen. Ambulanspersonalen kliver ur. De två läkarna lufsar mot ingången. På uteserveringen som är relativt full, dras blickar mot räddningsfordonen. Andra undviker att titta, men en känsla säger mig att det inte är av hänsyn utan för att det inte är dramatiskt nog. En gammal dam sitter på trappan till krogens entré. Hon är på väg att resa sig upp, som om hon precis har ramlat. Jaha, tänker jag, det förklarar saken. Men så staplar en man fram i gången som leder till restaurangentrén. Hans bakhuvud är blodigt och länsat på hår i en rund jämn cirkel. Han är lätt framåtböjd. Rödbrusig, solbränd i kortärmad skjorta och jeans. Ålder: någonstans runt femtio. Det sista som är kvar på näthinnan är hans generade uppsyn.

Odenplan. Jag väntar på buss 53 i en genomskinlig kur mitt emot Gustav Vasa kyrka. Ett sällskap som består av en äldre kvinna och vad som måste vara hennes vuxna barn kommer nedför kyrktrappan. Svart, stram klädsel på samtliga. Återhållen, sammanbiten gångstil. Sonen rör sig friast och har håret uppsatt i en slarvig knut. Dottern är ljusare än modern, men deras ben är så lika som ett par ben kan bli. Det lyser om familjen, det lyser av undantag. Bruset runt dem fortsätter. Sonen tänder en cigarett i hörnet Upplandsgatan, Odengatan.

22 maj, 2023
Skriva, skriva om

Stundtals närs jag av den naiva föreställningen att om jag skriver tillräckligt mycket och tillräckligt länge kommer jag till en punkt då jag inte behöver skriva om. Åtminstone inte alla otaliga gånger som är fallet nu, och när jag till följd av så lite tid skulle behöva få bokstäverna på plats omgående. Som sagt, naiv är föreställningen, och det vet jag. Ett fåtal behärskar den sortens skrivkonst på samma sätt som ytterst få har absolut gehör. Men den där forsande, okomplicerade talangen som möjligen förmörkas av en mer komplicerad personlighet, kan jag likt många med mig, fascineras av. Det sades att Stagnelius sällan skrev om och jag tror en annan 1800-talspoet, det franske underbarnet Rimbaud hade samma unika förmåga att ögonblickligen få ur sig ett lyriskt språkfyrverkeri som höll samman och samtidigt bröt ny mark. Och det finns flera … Men det är svårt att veta om författare i gemen och i vår tid som får frågan om sitt arbete svarar sanningsenligt — man vill inte vara så mycket av en konstnärsmyt (för mycket av en kliché) som en produktiv, seriös person vars välpaketerade alster når bokmässor med jämna intervaller (tillåt mig att gäspa!). Jag minns en intervju med Mare Kandre som var det svenska 1980-talets fixstjärna och litterära fynd, på goda grunder, men som beskrev skrivandet som en kamp utan dess like. Det kom inte ”lätt” till henne i motsats till vad alla trodde; att få ihop debutromanen liknade hon vid att skura Västerbron med tandborste. Hon upplevde slutet av sin allt för korta författarkarriär som en befrielse, att det var nu det började bli roligt. Kanske för att oket att vara den där unga naturbegåvningen försvann …

Så i denna härva som texten ofta är, kan man då lugna sig med att man inte är ensam? Att om en lyckad mening kommer ur en den morgonen får man vara glad? Så försöker jag tänka. Mängden är inte det viktigaste utan kvalitén och så vidare. Om det är allmän utmattning eller koncentrationssvårigheter låter jag vara osagt, men jag får allt svårare att ta till mig en prosa som spretar för mycket.

Novellen som snart är färdig är ett tolvsidigt koncentrat av idel omskrivningar. Ändå drabbas jag av ett närmast skräckartat tvivel, framför allt om kvällen. Jag hör röster inom mig som säger att den borde raderas eller i varje fall inte se allmänhetens blickar. Det är inte meningen att kokettera. Det är bara rätt upp och ner hur det är. Jag hade en tydlig idé. Jag skrev mot en avskalad, hård kärna av detaljer ur en människas mycket smärtsamma liv. Hennes fragmentariska berättelse krävde en djupdykning i detaljerna som jag hellre fäster mig vid än de stora svepande dragen. Novellens begränsade utrymme ger ett mindre fönster för en början och ett slut — romanen kan ju spinna i väg i oändlighet. Jag borde vara nöjd med att sätta punkt. Men i stället säger jag till mig själv: tänk om jag skulle skriva om en sista gång!

16 maj, 2023
13 maj

Balkongen står i full blom. Mandelträdet spricker ut mer för varje dag. Hortensian prunkar på sitt terrakottafat. Syrenens knoppar sträcker sig ut genom järnspjället. Stolarna är försedda med mjuka dynor, zinkbordet rensat på skräp, murgrönan, ett övervintrat småsyskon till mandelträdet. Rosa, prästkrageliknande blommor spretar i krukan mitt emot rosen vars rötter aldrig följde med från köpekrukan. Inget vittnar om dagarna av magsjuka som utspelat sig där inne. Alla spyor som behövt torkas, alla vändor till tvättstugan, alla byten av lakan, kläder, handdukar … All väntan på näste att insjukna. Sjukdomar, även de helt ofarliga, isolerar. Jag känner värmen som har invaderat stenstaden och ser hur grannarnas balkonger fylls av soltörstiga, men jag är upptagen av annat. Likt en sjuksyster går jag mellan anhalterna och gör vad som krävs, utan pjosk, utan att sörja den tid som vi hade kunnat tillbringa på en filt i säg, Hagaparken. För jag vet att jag när som helst kan ligga böjd över toalettsitsen, eller knappt komma upp ur sängen. En plötslig friktion letar sig in i tillvaron och gör mig mer levande, mer uthållig, oändligt tacksam när jag kan sitta några minuter under mandelträdet med ett glas vatten och läsa raderna i Röda rummet om hur stekoset når Arvid Falks hungrande mage … Stekos, jag hittade inte ordet för denna grumliga matdoft när jag klev ut runt lunch … Då när jag noterade att världen fortsätter som vanligt.

13 maj, 2023
6 maj

Att föda barn är att uppleva en inre jordbävning. Sedan följer åren, det så kallade efterskalvet.

6 maj, 2023
Ögonblick i öknen

2009.

Det är tyst, mycket varmt, så hett att luften dallrar. Med stjärnorna kommer svalkan, ron. Himlavalvet — detsamma som hemma. Här: inga sönderfallna hus, inga jordstampade golv, inga gnisslande, överfulla lastbilar, inga tandlösa män i virade turbaner. Bara platta vidder, en rak lång väg, enstaka låga träd med spretiga grenverk, rostbrunt grus, och små, små låtsasberg. En samling pyramider som ingen turist bryr sig om. Man vaknar i tältet. Man sträcker ut sig. Man klär på sig tunna, ännu inte svettiga kläder. Man gläntar på tältmynningen. En herde sitter under ett träd. Vi ger honom av våra vattenmeloner — stora, runda, saftiga. Han äter tyst och koncentrerat. Jag sluter ögonen, det går fortfarande att andas.

3 maj, 2023
Minne

Så ligger jag vaken ytterligare en tidig morgon och det första som dyker upp är ett fräknigt, smått fylligt ansikte. Ett vänligt, kanske aningen välsignat ansikte. Intill är en mörkare motsvarighet, lika välvilligt, liksom piggt tillmötesgående. Kanske saknar det senare ansiktet lugnet, det lätt utmattade och mosiga som hos det första, som om det senare ansiktets uppgift är att bistå det första ansiktet, att underlätta dess nypåtagna börda. Jag minns inte vad de heter, tror att deras dotter redan då kallades Iris och vet att hon är lika gammal som min äldsta dotter så när som på en dag. För snart tre år sedan satt vi vid ett långbord till doften av vårsol som lyser på tjockt glas och jag hade tid att prata på ett sätt som jag snart inte skulle ha tid till, tid att ta mer mat, fylla på med dryck i min sjukhustunika medan den nyfödda sov i plastbyttan på hjul och medan trädknopparna utanför öppnade sig mer och mer för varje timme. Efter måltiden lunkade vi bort till våra rum i våra mjuka, oformliga kläder trädda över urlakade, sömnlösa kroppar och blev tillsagda att ta värktabletter, att inte glömma att amma. Vi serverades saft i kannor intill tablettkartorna som föreföll mig lika främmande som det faktum att det tycktes finnas manualer för detta tillstånd. Det tog mig, i brist på bättre beskrivning, till ett folkhem av rutinmässig exercis, av surrealistisk känslokyla. Paret var likt jag själv ombett att stanna några dagar. Hon och han var de enda på avdelningen som jag pratade med förutom personalen. Jag skulle träffa henne på NK ett halvår senare i julhandeln och vi skulle samtala en stund. Hon berättade då att de flyttat till den nyrenoverade lägenheten på Söder, att hon slutat amma, att det var bra med dottern som vuxit ordentligt. Kanske önskade vi varandra god jul innan vi gick åt var sitt håll. Kanske hade hon inte alls fräknar, det är rentav troligt.

23 april, 2023
Morgon i april

Jag vaknar när det blir ljust i sovrummet. Barnen sover tungt intill. Sammetsgardinerna är tjocka, kompakta remsor som hänger från taket, men jag har morgonsol. Köket är ett badkar i ljus. Dova ljud från huset — dessa ljud går inte riktigt att placera, de är tillfälliga, kommer och går. Morgonen är tidig och jag brygger mitt kaffe, kokar min gröt på havregryn, lingon och fet mjölk. Jag slår mig ner vid köksbordet, går in på mejlkontot, får väldigt sällan mejl numera, öppnar dokumentet med novellen som jag skrivit på de senaste dagarna. Det som började som ett material som jag inte rört på nästan tio år och som jag nu arbetat vidare på. Huvudpersonens historia i ett annat land, under en annan tid, i ett annat politiskt system vävs samman med hennes liv i Norrland och en stundande resa till Thailand. Novellen bygger på episoder, minnesbilder som återberättas. Jag ska fortsätta att knåda texten, men redan nu har den genomarbetats så till den grad att kärnan är där. Nedslagen, detaljerna, pregnansen som måste finnas i det korta formatet.

Några timmar senare, efter te och scones, efter lek med barnet och en avvinkning av det äldre barnet, går vi ut. Det lilla barnet och jag. Solen har himmelen för sig själv. Klara blåa rymder. Knoppar på träden. Snödroppar och scilla (tror jag det heter) i backkrön. Sparsmakat fågelkvitter. Det läggs ny asfalt någonstans och lukten förföljer mig nedför Sankt Eriksgatan, men ingenstans ser jag ångvälten (kallas den så?) som jag inbillar mig smetar ut den sega, tjärliknande massan över en gatstump. Jag känner solens värme, men det är svalt där jag går mellan skugga och solljus. Jag ser dammoln yra från en sportbils underrede, men inget grus, inget damm eller sand tycks finnas på vägen. Jag slickar husväggarna i en riktning som jag bestämt på förhand, passerar en skola med halvt öppna och halvt vinklade fönster, stannar till vid en vägg med formpressat glas i rutmönster på en tegelfasad, drar in lugnet i lungorna. Jag slår mig ner på en bänk i en undangömd park och läser medan himmelens strålar reflekterar de vita sidorna. Jag ser min äldsta dotter framför mig, ser hennes gestalt som alltid uttrycker vad hon känner, vilket humör hon är på. Två förbipasserande kvinnor har samma nyans av lilla som jag har på mina strumpbyxor och min halsduk, eller kanske en blandning av de två nyanserna, på sina långbyxor respektive sin sjal. Jag dröjer med blicken för att se deras reaktioner. De går vidare.

18 april, 2023