Jag noterar att min personliga favorit, poeten Ann Jäderlund, har tilldelats andraplatsen på Svenska Dagbladets lista över de bästa nu levande författarna i Sverige. Listor har alltid något på samma gång högstämt som degraderande över sig. Men jag gläds ändå uppriktigt åt att Jäderlund hamnar högt. En poet med mer integritet får man leta efter. I år har jag fått förmånen att djupdyka i Jäderlunds samlingsverk, Dikter 1985 — 2019 som en del av ett framtida, tilltänkt forskningsprojekt. Och inte sedan Lars Noréns för tidiga bortgång, har jag hyst ett sådant hopp om det svenska litterära språkets fortlevnad som i denna lyriska bekantskap. Eftersom vi har Jäderlund kommer vi ha åtminstone en nutida författare som läses om hundra, tvåhundra år!

//

För där under läslampan i Kungliga bibliotekets långbänk bredvid en tonåring med gymnasiets Matematik C framför sig, virvlar Jäderlunds egensinniga bildspråk fram över sidorna. Lika blomstrande som söndervittrande. Lika ordrikt utbroderat som komprimerat avskalat. Lika bräckligt skört som benfast klart i sina ordvändningar och överraskande tablåer. Hur det kunde bli en kulturdebatt baserat på denna poets första diktsamling säger mer om upphovsmännen till den så kallade obegriplighetsdebatten från 1980-talet än om föremålet för den. Att Jäderlund vägrade, i alla fall direkt, att kommentera de de facto obegripliga invändningarna mot hennes poesi, ska hon ha all heder för. Hur som helst fängslar hennes diktkompositioner mina läsarögon så pass att jag när jag lämnar bibliotekssalens bruna paneler och upplysta hyllmetrar med läderinbundna lexikon, förnimmer dunsterna av en särpräglad lyrik med stråk av postromantik. När jag sedan går ut i Humlegårdens epicentrum av uråldriga lindar för att styra stegen genom tunneln som leder till platsen där Olof Palme sköts, hoppas jag lagom till att jag når Hötorgsstationens blekt kaklade innanmäte, att jag får chansen att studera hennes författarskap närmare en vacker dag.

(Ann Jäderlund kom ut med sin senaste diktsamling, Solen syns och solen svävar i maj 2026)

Artificiell intelligens — människans överlevnad eller undergång? Det kanske beror på i vilken ordning användandet av tekniken sker …

Klart är i alla fall att humanoider kommer servera annat än popcorn inom en inte allt för avlägsen framtid och att politiker i morgondagens demokratiska val kommer att behöva förhålla sig till en arbetsmarknad där en stor mängd yrkeskategorier har minskat i efterfrågan eller helt förlorat sin relevans.

En teknikdyslektiker som jag själv försöker att inte oroa sig allt för mycket för utvecklingen samt ha tilltro till att människan äger mer självbevarelsedrift än förstörelselust. Men onekligen är hastigheten med vilken de olika delarna av paradigmskiftet — den artificiella intelligensens era — utvecklas, smått hisnande. Till och med skaparna själva häpnas av takten och det tveeggade svärdet som de håller i. Det är ju inte svårt att se framför sig hur samma intelligens som kan ta världen ur viruspandemier och dödliga sjukdomar också kan igångsätta och orsaka dem. Myntet har två sidor som det så bekant heter. Men när det talas om att dra i bromsen från de amerikanska företag som ligger i framkant vad gäller den maskinella superintelligensen, löper otvetydigt kalla krigets kårar längs min ryggrad. Det är tydligt att det bedrivs en ny kapprustning (mellan USA och Kina) kring en teknologi som förutsätter mänsklig kontroll för att inte utmynna i förintelse och utplåning.

Så vad gör då mänskligheten med en uppsättning verktyg, så sofistikerade att de kan övertrumfa den intelligentaste individen på jorden hundrafalt? Konserverar man tekniken som en fascinerande idémodell reserverad pennan hos ett gäng av Hollywoods manusförfattare? Ja, för bara för att det exempelvis går att klona levande varelser med hjälp av genteknik, tillåter vi det inte. Etiken och i förlängningen lagstiftningen är med och utformar den tekniska framåtrörelsen, styr den i en riktning som är tänkt att gynna, inte missgynna oss som släkte. Men som alltid hamnar regler och lagar på efterkälken, och aldrig har väl lagstiftarna inom ai-säkerhet svettats så mycket som nu. Man behöver heller inte vara domedagsprofet för att frukta fel robot i fel händer. Och så vidare.

Den vanlige Gemini- eller ChatGPT-användaren gör den artificiella intelligensen till sin slav som en väninna så träffande uttryckte det. Men vad händer när den generella artificiella intelligensen gör oss till slavar under den? Visselblåsarna inom teknikföretagen visar att människan kan ta ansvar för utvecklingen om viljan finns. Det återstår att se om den gör det. Dock får det tilläggas i sammanhanget att även om ett kärnvapenkrig har varit snubblande nära att utbryta ett par gånger, vadar vi tack och lov inte runt bland Einsteins pinnar och stenar (ännu). Jag väljer således att fortsätta sova gott om natten. Åtminstone tills vidare …

Kan fyrtioårsåldern vara den bästa åldern?

En yngre människas bubblande energi paras med en äldre motsvarighets ovärderliga erfarenhet. Tacksamheten mot det man har är stor medan känslor av tomhet och brist som tar sig i uttryck i gnäll, beklagan och självömkan snabbare avfärdas som beprövade återvändsgränder. Man känner sig själv (någorlunda) och skrattar hellre än gråter åt alla sina små egenheter, sina lustiga karaktärsdrag och udda dagsvanor.

Äntligen struntar man i vad folk tycker och tänker om en – man säger inte bara att man gör det. Och friheten ligger i just oberoendet, i frigörelsen från åsiktsmaskinerna. I tillståndet som infinner sig när man har skrubbat av sig yttre etiketter och kullkastat dumma normer eller illa matchade förväntningar med ens person. Att inte låtsas bestämma över sitt eget liv utan ta ansvar för att leva det i enlighet med inre övertygelser oavsett reaktioner. Att stå på sig, att vara uthållig och göra det bästa av varje dag, varje läge med alla hinder, avvisanden och begränsningar längs vägen. Att helt enkelt undvika villospåren och hitta hem.

Detta enda lilla liv skattar jag som om det vore i en vågskål på väg att spricka.

Drömda verkligheter

Havet, pärlgrått och grynigt, är ett skramlande metallkärl i vilket havsbottnens vajande skägg har bränt fast.

Vinden, en isande pil, tar med sig kådan från tallens upphettade skinn och kryddar den med vildkaprifolens kittlande sötma och klätterrosens parfymerade dunst.

Himlen, ett stycke nyspunnen sockervadd i en drypande våt dröm av tunt vävt hopp. En evighetskarusell på ett vallmofält. En rörlig filmsnutt på näthinnan som föreställer några jäktade moln som ändrar färg, form

— ja, skepnad innan de drar förbi.

Jag läser Robert Musils dagboksanteckningar i urval, nyligen översatta till svenska av Susanne Widén, och utgivna av bokförlaget Faethon. Och när jag kommer till mars 1933 är nationalsocialisterna med Hitler i spetsen i full färd med att punktera den tyska demokratin.

Vad Musil noterar i sin dagbok, är intressant, inte minst i ljuset av att han både som privatperson och författare skulle komma att förföljas av den brutala tyska regimen. Eftersom Musils hustru var av judisk börd, tvingades paret att ständigt försöka undkomma regimens förföljelse. Därtill skulle den hårt kämpande författaren se hur hans modernistiska livsverk, Mannen utan egenskaper, förkolnades på nazisternas bokbål. Musil nämner i dagboken från mars ’33, hur de ”nya männen tar i med hårdhandskarna” och att det bådar illa. Men vad som nästan verkar vara en värre insikt för honom är upptäckten av en individ ”för vilken omvälvningen inte medför bekymmer för själva existensen”, en individ som tillhör majoriteten av tyskar. Musil konstaterar: ”Pressfrihet, all slags yttrandefrihet, samvetsfrihet, personlig värdighet, tankens frihet och så vidare är nu likviderade, utan att någon enda människa blivit riktigt upprörd, ja, på det hela taget utan att folk ens är starkt berörda.”

Det är förstås en mycket kuslig iakttagelse. Förlusten av något fordrar att man blir fråntagen något, eller åtminstone att man upplever att man blir av med något. Men en fri- och, eller rättighet som inte utnyttjas kommer heller inte att saknas. Ett privilegium som inte omhuldas, kommer med en axelryckning att kunna kastas över bord. Kanske speglar denna sorgliga företeelse också människans benägenhet att ta just rättigheter för givna? Att betrakta demokratin som självklar och naturlig till dess att den en vacker dag upplöses?

Följderna av människors förnekelse och passivitet blir sedan material för historieböckerna där konsekvenserna får alla att ta retroaktivt avstånd från vansinnet. Men vi känner också igen den förnumstiga frasen: Jag hade aldrig gjort som tyskarna gjorde på trettiotalet. Dessa självrättfärdiga ord går tyvärr helt på tvären med tidens otäcka facit. Historien har visat sig kunna reproducera allt från globala börskrascher och storskaliga världskrig till demokratiska systems inre kollaps. Människor var inte sämre förr, inte bättre heller för den delen. Däremot är Musils analys att vardagspragmatism ofta triumferar värnandet av rätt och fel, dessvärre tidlös. Musil, som 1933 var bosatt i Berlin, bevittnade hur rättsstaten pulveriserades på bara några månader inför öppen ridå. Men att Tysklands medborgare lät tyrannin passera och att människor förhöll sig likgiltiga till vedervärdigheterna, demonstrerar den tysta makt som kan tillskrivas massans destruktiva instinkter. Instinkter som Musil skulle få anledning att återkomma till i sitt författarskap.

Med Lucas Bergvalls entré på Sveriges mittfält rycks jag definitivt ur morgondvalan.