Havet, pärlgrått och grynigt, är ett skramlande metallkärl i vilket havsbottnens vajande skägg har bränt fast.

Vinden, en isande pil, tar med sig kådan från tallens upphettade skinn och kryddar den med vildkaprifolens kittlande sötma och klätterrosens parfymerade dunst.

Himlen, ett stycke nyspunnen sockervadd i en drypande våt dröm av tunt vävt hopp. En evighetskarusell på ett vinterfält. Eller en rörlig film på näthinnan som föreställer några jäktade moln som ändrar färg, form,

— skäl till att finnas till.

Jag läser Robert Musils dagboksanteckningar i urval, nyligen översatta till svenska av Susanne Widén, och utgivna av bokförlaget Faethon. Och när jag kommer till mars 1933 är nationalsocialisterna med Hitler i spetsen i full färd med att punktera den tyska demokratin.

Vad Musil noterar i sin dagbok, är intressant, inte minst i ljuset av att han både som privatperson och författare skulle komma att förföljas av den brutala tyska regimen. Eftersom Musils hustru var av judisk börd, tvingades paret att ständigt försöka undkomma regimens förföljelse. Därtill skulle den hårt kämpande författaren se hur hans modernistiska livsverk, Mannen utan egenskaper, förkolnades på nazisternas bokbål. Musil nämner i dagboken från mars ’33, hur de ”nya männen tar i med hårdhandskarna” och att det bådar illa. Men vad som nästan verkar vara en värre insikt för honom är upptäckten av en individ ”för vilken omvälvningen inte medför bekymmer för själva existensen”, en individ som tillhör majoriteten av tyskar. Musil konstaterar: ”Pressfrihet, all slags yttrandefrihet, samvetsfrihet, personlig värdighet, tankens frihet och så vidare är nu likviderade, utan att någon enda människa blivit riktigt upprörd, ja, på det hela taget utan att folk ens är starkt berörda.”

Det är förstås en mycket kuslig iakttagelse. Förlusten av något fordrar att man blir fråntagen något, eller åtminstone att man upplever att man blir av med något. Men en fri- och, eller rättighet som inte utnyttjas kommer heller inte att saknas. Ett privilegium som inte omhuldas, kommer med en axelryckning att kunna kastas över bord. Kanske speglar denna sorgliga företeelse också människans benägenhet att ta just rättigheter för givna? Att betrakta demokratin som självklar och naturlig till dess att den en vacker dag upplöses?

Följderna av människors förnekelse och passivitet blir sedan material för historieböckerna där konsekvenserna får alla att ta retroaktivt avstånd från vansinnet. Men vi känner också igen den förnumstiga frasen: Jag hade aldrig gjort som tyskarna gjorde på trettiotalet. Dessa självrättfärdiga ord går tyvärr helt på tvären med tidens otäcka facit. Historien har visat sig kunna reproducera allt från globala börskrascher och storskaliga världskrig till demokratiska systems inre kollaps. Människor var inte sämre förr, inte bättre heller för den delen. Däremot är Musils analys att vardagspragmatism ofta triumferar värnandet av rätt och fel, dessvärre tidlös. Musil, som 1933 var bosatt i Berlin, bevittnade hur rättsstaten pulveriserades på bara några månader inför öppen ridå. Men att Tysklands medborgare lät tyrannin passera och att människor förhöll sig likgiltiga till vedervärdigheterna, demonstrerar den tysta makt som kan tillskrivas massans destruktiva instinkter. Instinkter som Musil skulle få anledning att återkomma till i sitt författarskap.

Med Lucas Bergvalls entré på Sveriges mittfält rycks jag definitivt ur morgondvalan.

Ett susande sommarregn, eller suset från en bil? Halsen värker oavsett och de små inkräktarna har inte härjat färdigt. Drygt två veckor av oinbjuden invasion av immunförsvaret där varje framsteg träffas av ett bakslag. Som livet självt där ett pendlande mellan söt hoppfullhet och bitter verklighet svingar en likt ett skrikande barn i en maskäten gungställning.

Hur som helst har kastanjen på innergården aldrig varit vackrare. Aldrig haft så många hjärtformade löv att kupa över grillplatsen som den här sommaren. Och aldrig har de självlysande ceriseröda blomklasarna till rhododendronbusken brett ut sig som i år, tagit så mycket plats framför våra trädgårdsmöbler. Genom den genomskinliga vattenslöjan som rör sig utanför köksfönstret, ser jag bort till flera lika lummiga innergårdar med murgröna. Girlanger av ohejdbar grönska klättrar på flagnande stenmurar som skiljer bostadshusen åt. Så här års ser det ut som en sagovärld av färglagd, fantiserad låtsasnatur.

Jag vill inte tycka synd om mig själv. Men jag hade kunnat vara utan småbarnsårens bacillinkubator med dygnet runt-öppet. Och historiken av inställda sociala möten, talar sitt tydliga språk. Mikroorganismernas järngrepp om mig är faktiskt ganska remarkabelt. Bunden som virusattacken gjort mig till hemmets fyra väggar, kunde jag dock ha haft en betydligt tristare, eländigare utsikt. Men här sitter jag. Mitt i tillvarons prunkande prakt och tänker lite lagom jolmigt sådär, att skönheten i några simpla planteringar faktiskt är vad som ritar det efterlängtade livsstrecket i den mörka jordhögen.

Vad fotografier eller filmsekvenser kan antyda subtilt, kan ord om de blir för smetiga eller anspråksfulla, förstöra. Därför dras jag mer och mer mot en dramatik som i litteraturens skepnad iklär sig ett närmast asketiskt språk. En orddräkt som oförblommerat borrar sig in i läsarens medvetande utan att ängslas över huruvida mottagaren förstår eller ej. Men där klarheten samtidigt är så enkel att den kan avfärdas som banal om man inte under den knastertorra, visserligen sprakande ytan, bryr sig om att undersöka ett djupare universum.

Mors dag närmar sig och vad kan jag säga?

Från ett litet tickande hjärta i en jordnöt till en hel människa med utmärkande personlighetsdrag som formar sin alldeles unika plats i världen. Det är i alla fall det närmaste som jag har kommit Gud.

Där vuxenvärlden erbjuder standardformulerade standardsvar på standardiserade frågor, förmår barnet att sätta fantasin i rullning.

Mina barn är en outsinlig källa till inspiration.

Tvärt utbyts min inre gäspning i kraftigt bultande tinningar och neurobanor ut ur den vuxna stelbentheten. Ty systemet där vi låter oss inlemmas i en långsam och alienerande nedbrytningsprocess är en stark och överhängande risk för kortslutning i livsnerven. En oundviklig slakt av själva lusten till livet och glädjen i närvaron där motståndet mot allt annat än nuets spontana ingivelser, härskar.

Dallrande försommargrönska i stekande heta temperaturer. Solen klämmer sig fast i stadens stenfasader, får fönstrens glas att digna av damm. Jag skriver från morgon till kväll medan blommorna öppnar sig för himlen. Klasar av dem, vita och rosa, har redan fallit till marken. Körsbärsträden som ger upphov till så många uppsträckta mobilkameror tackar för sig snart.

Detta smakprov på sommar är lika förföriskt, lika nytt, lika överrumplande varje gång. Vårens garderob förblir hängandes på ett par skrangliga galgar för plötsligt ska man blotta benen, bleka och undangömda. Bortglömda i vinteridet. De där nya stövlarna som jag köpte på rea och som såg ut som något ur Godards Alphaville, skulle möta våren, men blir nu överflödiga, fortfarande skavsårstyngda efter en enstaka användning.

Jag tror att jag håller mig till datorn när andra vill jäkta ut i denna konfetti av blomblad och björkpollen. Jag föredrar fantasins hattande mellan årstider, att få vrida upp och ned temperaturen själv.

För skrivandet är den bubbla av inre äventyr som jag snickrat åt mig själv. En glaskupa inom vilken jag kan flämta, pusta, skratta, grubbla, reta, älska och hata. Det är en värld av människor vars känslor jag tar till låns och till vilka jag lånar av mig själv. Det är en kokong av skapad mening och rätt att existera i en verklighet där jag aldrig känt mig riktigt hemma. En anti-verklighet av vandrande medvetanden som skyr gruppens krav på underkastelse av medelmåttans måttstockar, av mittfårans mediokritet. Skrivandet blir konturerna i ett konturlöst landskap, linjerna i en tom ritning och djupen i en tavla utan perspektiv. Det är lappandet av fragmenten i en krossad spegel. Ja, kort och gott motpolen till en värld som tagit vinden (inte solen) som huvudsymbol. Snabbt svepande, liksom förbipasserande och ögonblicklig. Ett osynligt kraftfält av tystnad och kyla, men med förmågan att rubba minsta steg man tar.

Därför blir lärdomen: stå alltid stadigt när det blåser!

Påsken seglar in och jag gläds åt att prata chokladharar, äggmålning och häxkvastar med barnen. Att titta ut genom fönstret, prytt av nyutslaget ris, och se hur gatornas grus inte längre stampas ned av stressade fötter. Tömningen sker vid varje storhelg, kärlet av storstadsbor som sprids ut över Sveriges vägnät några dagar. Alltid samma fascination för människor som fyller bagageluckor med förhoppningar, trötthet och fullproppade papperskassar.

I går var det packat på uteserveringarna och de rundade ölglasen blänkte guldaktigt i aprilsolen. Jag hade spring i benen, hopp i hjärtat och en öppenhet i bröstet. Det var som om den vita vårsolen ville införliva tillvarons alla möjligheter och förväntningar i min kropp. I dag känns det dystrare, tyngre, men så är det också mulet och grått. En enkel spegling av känslolivet i vädret framstår kanske som aningen löjeväckande, som om överensstämmelsen mellan sol och glädje var något annat än myt. Men liksom vädret ändras konstant, har jag börjat se känslorna som en del av samma oförutsägbara vågrörelse. Det finns ett begränsat antal väderlekar liksom det finns ett begränsat antal sinnestillstånd. Men inom en given uppsättning av väder och känslor, vet vi inte från dag till dag vad för slags temperaturkombinationer som ska infalla eller vilka slags emotionella upplevelser som ska utspela sig.

Spegelytor eller ej.

Och liksom vädret ändrar sig över en dag, spelas känslorna ut i en oväntad repertoar under dygnets vakna timmar. Redan under en lunch med en väninna eller med min fästman framför brasan på kvällen formas det inre i en positivare riktning. Ty ena stunden kramar vi lyckan för att i nästa ögonblick se den sväva förbi. Ena stunden begråter vi olyckan för att i nästa andetag renas av tårarna. Och likt hjärtmuskeln pendlar mellan fjäderlätta slag och hamrande oro, väljer molnen att ibland släppa i från sig värme … , ibland vatten.